Det är mörkt som bara den, mörkt som i en kista. Just nu kan jag inte sova så jag sitter i soffan. Väntar på att sömnen ska infinna sig. Så att jag kan gå och lägga mig jämte världens vackraste flicka. Hon som är så fin att det nästan blir sorgligt.
Och det finns så mycket jag tycker om. Så mycket som jag vill stoppa i en liten låda och bära med mig i resten av livet. Så mycket som jag beundrar. Hon bär på allt detta varje dag, varje natt. Det är fint om något. Och hennes rygg är fantastiskt vacker att pussa på. Hon är fantastiskt vacker att ta på. Det är så man aldrig vill sluta. Aldrig vill släppa för att då är man för långt ifrån allt det vackra. Allt det som jag beundrar.
Det här är ett inlägg om nätter, för jag älskar nätter. Det är ett inlägg om att aldrig förlora hoppet, för jag vill beundra mig själv lika mycket. När man slutar hoppas kan man lika gärna sluta leva. Vad finns det kvar då? Det är helt klart ett inlägg om beundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar