Nyårsångest. Finns det? Jag vet iallafall att det finns Boråsångest och den smyger sig på just nu. Vill spy lite. Jag känner mig ensam. Inte för att jag någonsin haft så många, så jag vet väl inte hur det känns. Men just nu känner jag mig ensam. Inte allt för omtyckt av allt för många. Undra om det är ens lott i livet, att vara halv deprimerad. Eller om det bara är Borås som gör såhär mot mig. Stänger ute mina glada tankar. Kan en plats göra så?
Sista helgen i Halmstad var en bra helg. Men just nu känns det evigt förlorat. Som ett vackert minne i en vacker ask. Men inget som någonsin kommer att bli standard. För det är inte gjort för mig. Jag vill alltid vara någon annanstans. Aldrig här. Jag har en sådan önskan att komma bort. Att förflytta mig. Att aldrig stå still. Borås står still. Det har det alltid gjort. Och jag har alltid gnällt över det. Jag vet. Jag gör det igen.
Jag är nog mästare på att tänka om. Detta jävla om. Liksom, det är ju inte om, det är ju faktiskt nu. Såhär. Det är ju bara jag som kan ändra på mitt liv. Jag vet det så mycket. Men Borås får mig att känna mig fast. Jag måste röra på mig för att kunna andas. Jag kvävs i min ensamhet.
Skärpning. Sträck på ryggen. Det är ett nytt år. Det är nya äventyr på gång. This is the year for me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar