Hem gånger två

Efter två veckor så måste jag säga något som jag aldrig trodde att jag ens skulle tänka. Det är med lite sorg och med ganska mycket vemod som jag lämnar Borås för den här gången. Det ändras fort. Samtidigt längtar jag hem. Till min lägenhet. Där jag får bestämma. Det är ganska skönt det också.

Jag kommer sakna Hultahuset, jag kommer sakna min familj. Även om vi ibland kan vara lite halvt dysfunktionella. I efterhand är det ganska charmigt. Det är vi, det är vår sång. Det är raseriutbrott, inte minst från mig även om jag har lugnat ner mig på senare år. Jag känner det verkligen. Jag har blivit äldre, oj vad det tog emot att säga. Rädslan för att bli äldre är enorm nu. Jag ska berätta mer om det någon annan gång, om hur hemskt det är att bli äldre. Eller, är det hemskt?

Och ibland känns det som att min kära bror gör så mycket mindre för så mycket mer. Men det kanske är så det ska vara. I vilket fall som helst så försöker jag tro på att allt i livet jämnar ut sig tillslut. Allt från bensinpengar till öl till jackor. Jag tror att det på något finurligt sätt blir jämt. Kanske inte i exakta ören men i andra vinster. Livet vore för tråkigt annars.

Nu när jag ska åka hem igen. Jag har faktiskt två hem nu. Så hoppas jag att min familj kommer att komma och hälsa på så snart det bara går. För i höstas när de var och hälsade på så var den helgen lätt en av de bästa helgerna. Jag vet att jag har flyttat väldigt långt bort och att jag borde klara mig själv. Men det kanske är just därför det känns så skönt att faktiskt vara beroende av mina föräldrar fortfarande. Jag tror att det inte alls hade varit samma sak om jag hade flyttat i Borås. Där skulle de ju alltid finnas till hands, det gör de inte i Stockholm då känns det väldigt bra att göra saker som jag faktiskt inte klarar av utan deras hjälp. Och att vara beroende av mina föräldrar gör mig inte riktigt så gammal. Det är bra om något.

Mamma, jag älskar dig.
Pappa, jag älskar dig.
Bror, jag älskar dig med.