Idag kände jag det. Det. Våren står inte längre bara på vårt soffbord. Den knackar mycket försiktigt på Herr Vinters axel och frågar om det finns lite extra plats över. Solen värmde. Istapparna droppade och snön smälte. Inte speciellt mycket men det är en början och efter snart två månaders underbar vinter längtar jag efter våren. Hon är efterlängtad. Helt klart.
Fast istapparna är rena dödsfällan. Och det är ett uppdrag i största James Bond-anda att promenera på en trottoar i den här staden. En del är meterlånga och fallande från översta våningen lär den ju få upp rejält med dödande fart. Det är inte lätt.
Men jag lyckades faktiskt ta mig till gymmet helt oskadd, var dock tvungen att använda lite fräcka prylar på vägen. Typ. Andra gången den här veckan som jag tränar, andra gången på sju år känns det som, även om det bara är ett och ett halvt. Fast, det är nog illa nog. Egentligen. Det är ganska tråkigt att stå där och frusta. Okej, jag är inte en frustare men ändå. Det är inte det roligaste men efteråt när man duschat färdigt och råkar gå förbi en spegel är det svårt att inte tänka "fan, det där ser ganska bra ut." Det är helt klart en trevlig känsla. Får försöka tänka på den medans man tränar. Det är dock svårare.
R.
2 kommentarer:
Kan inte annat än att hålla med om James Bond där... läskigt ju :S Du SER bra ut! Keep it up ;)
ja här har de spärrat av de flesta trotoarer med rasefare.no skyltar med fransar på (vilket det tog mig en evighet att fatta att detta var rasfara) jag gick i min egna värld och undrade vad är det där för jävla företag hehe.
Men här verkar ingen bry sig trots att istapparna är lika stora som jag! LÄSKIGT!
Skicka en kommentar