Jag funderar på om jag har börjat smälta det än. Om jag har smält vetskapen av att gå på Berghs i två år. Jag vet inte. Jag gillar fortfarande Herr Grouchos citat om att inte vilja tillhöra en klubb som vill ha en som medlem.
Det kanske är fört svårt att smälta. Att acceptera. Det är konstigt. Och nu blir jag lite rädd, är jag verkligen redo för att resten av mitt liv ska börja i år? Vill jag inte göra andra saker först? Fast jag kommer ju inte direkt säga nej till min plats. Men jag tror, precis som Karen i Californication att det är hälsosamt att ifrågasätta. Så nu är jag ifrågasättande.
Jag undrar om jag kommer att vara nöjd med mina prioriteringar i framtiden. Om det skulle vara något som jag skulle ha gjort annorlunda. Jag tror att jag kom in på Berghs just för att jag är redo nu. För att Berghs tyckte att jag är redo. Men ett långt steg in i det okända är ett mycket läskigt steg. Fast å andra sidan. Jag brukar vara bra på läskiga steg. London. Stockholm. Det var väl kanske inte de allra lättaste stegen i mitt liv fast de gick väldigt bra i slutändan ändå. Fast på något sätt känns Berghs som ett större steg. Det känns som att det inte kommer att gå att ändra sig på samma sätt. Men varför skulle jag vilja ändra mig? Varför skulle jag vilja det? Det är ju en helt galen och väldigt hälsosam tanke.
Men helt klart. Det är ett väldigt långt steg. Ungefär som att hoppa över Helvetesgapet. Vad händer om man inte är tillräckligt spänstig?
Om ni inte redan vet det så använder jag den här bloggen för att inte bli helt galen. Jag pratar med mig själv här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar