Den där dagen

Så kom den då. Dagen. Jag måste säga att det har känts lite halvbra ibland, att ha kommit in. Det var ju så lätt. Det går inte att säga att det inte var lätt. Det är ju precis samma sak med Gröna Lund. Fjortontusen är ju ganska många. Det är ju inte svårt om det går första gången. Och ibland är det ju jakten som är rolig. Jakten gör lyckan och övertygelsen om att man är bra större när man vinner priset. Det har känts mest som en annan dag i paradiset som är mitt liv.

Men där, då, imorses, så var jag ibland tvungen att nypa mig i armen för att det kändes så overkligt. Och de fick en att känna sig ganska utvald trots allt. Att konkurrensen var ganska tuff. De sa inte hur många som sökt. De säger aldrig det. Men de sa att vi var utvalda och då kändes det lite så. Och nu är jag mer övertygad om att det är rätt val även om det valet fortfarande är lite skrämmande på något sätt. Det är så stort. Enormt. Finns inget slut, inte på två år iallafall. Och enligt Berghs tar det inte slut då heller. Vi blir delar av Berghs-DNAt. Creepy stuff!

Just nu så måste det sjunka in lite. Det är liksom lika stort som mina förväntningar. Jag förmår inte riktigt att greppa det hela just nu. Imorgon kanske. Kanske nästa vecka. Snart säger vi. Bäst så. Men det ska nog bli bra med tiden.

Det är lite trevande mest för att det är ovant. Fast egentligen känner jag mig mest sjuk. Nu börjar jag få ont i bihålorna. Jag hoppas att slutet närmar sig, att jag snart ser ljuset. Annars får ni hålla er på en armlängd.