Min hjärna tog slut på visa saker igår. Jag har inget vettigt att säga längre. Har lika många hjärnceller som en hamsters hamstersunge idag, så kalla mig för gumman! Det är tomt. Förutom att jag redan börjar få prestationsångest inför hösten. Världens bästa skola. Två år i rad. Hur toppar man det? Hur glänser man på en sådan plats?
Samtidigt känner jag, när jag tänker på det, att jag faktiskt la ner min själ i de där jävla arbetsproverna. Inte som när jag sökte till Forsbergs och kom in. Det går inte att jämföra. Jag är stolt över att jag kom in. Men det skrämmer också skiten ur mig. Jag kommer säkert att få en hjärtinfarkt och gå in i väggen tack vare prestationsångesten jag lever med. Det känns läskigt. Men egentligen är det nog bara just nu. Liksom, det är kanske normalt. Nervositet. Insikten att det faktiskt är nu det börjar. Det liksom är nu allvaret börjar.
Jag hoppas bara att alla mina tusen och en förväntningar uppfylls. Och de är liksom milshöga. Så jag hoppas verkligen. Och ibland så måste jag nypa mig i armen för att förstå på riktigt. På något sätt så känns det som om det är en nivå högre. Det är inte 48H med dåliga copylösningar. Det är inte arbetsprover man slänger ihop på en vecka när man har tid över på jobbet. Jag kanske har helt skev kunskap om vad Berghs är. Hyper kanske är bättre. Fast å andra sidan. De har ingen copylinje. Beckmans kanske är bättre. De tar inte betydligt färre. De är gratis. Konkurrensen måste ju vara hårdare. Alla plockar inte ner 173000 från ett träd, gräver upp en sjörövarskatt eller länsar trustfunden.
Köper jag mig en identitet? Köper jag mig en framtid? Betalar jag för att få ett jobb om två år? Eller blir det faktiskt på riktigt det jag gör det till? Det är frågan som kommer att besvaras inom kort. Berghs börjar den sextonde augusti. Det är galet snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar