Så fort man sätter sina fötter på Stockholms perrong kommer det. När man kliver av tåget. Det finns i marken, det finns säkert i luften också. Jag-måste-förbi-hur-kan-ni-gå-så-långsamt-och-på-fel-sida-är-ni-turister-eller? Det är något med Stockholm och kollektivtrafiken som gör det omöjligt att gå långsamt. Jag tror att det är mest för att min buss bara går två gånger i timman på kvällarna. Man blir lite sur om den bussen missas. Mycket tråkigt! Därför är alla människor som sinkar en fullkomliga idioter. Nästan iallafall. Jag försöker alltid le. Det blir trevligare då, min värld blir gladare om jag ler. Om du ler. Du borde testa det. Le. Det hjälper även om människor som står i vägen.
Jag kan tycka att det är lite intressant att åka tåg. Det liksom händer alltid något. Ibland så vill någon ta ens plats. Jag sitter på min plats, 201 närmast fönstret. Ful tant kommer fram till mig. Det där är min plats. Jag. Nej, det här är min plats. Ful tant, ja men jag har bokat fönsterplats, titta här på min biljett. Jag, okeeeeej. Låter extremt irriterad, tyckte jag iallafall. Och jag är ju inte sådan att jag måste sitta vid fönstret, det liksom gör mig inte så mycket, jag är ganska anpassningsbar. Ful tant kanske vill titta på sin egen spegelbild i fönstret kan man ju tänka sig. NEJ! Mina vänner, hon sätter sig och läser nittionio procent av tiden. Och jag är lika förundrad som ni men en fönsterplats på ett tåg måste göra läsningen oändligt mycket mer mångfacetterad. Jag hade frågat om jag kunde formulerat en begriplig fråga men jag var verkligen så full av förundran att jag inte var kapabel till det.
Andra gånger så hamnar man mitt i en barnuppfostran. Skånsk mamma, typ fyrtiofem år. Grinig unge, som vet exakt hur han ska göra för att få som han vill. Alkoholiserad knarkande stockholmare, typ tjugofem år och ute efter någon att dela säng med. Tjugofemåringen berättar om hur god 7,5% öl är. Liksom, de andra är för svaga för honom. Men han vet ju att många kan tycka att 7,5 är för starkt, som hans mamma. För hans mamma provade en sådan som hon fått av honom en gång minsann! Hon spottade ut första klunken.
Skånsk mamma koncentrerar sig på sin son som inte riktigt vill sitta still så han får titta på film. Tjugofemåringen berättar vidare om det ena och det andra som han vet. Till exempel att de har gigantiska vindkraftverk längs med spåret. Verkligen jättestora! Och bladen. Wow! Svårt att hitta någon människa som var mer imponerad av sig själv och sin egen kunskap just då.
Cafévagnen rullar förbi. Grinig unge vill först inte ha något. Sen vill han ha det. Då får han inte det för han vill bara ha för att ha. Han bli H-Y-S-T-E-R-I-S-K. Grinig räcker liksom inte till. Bärsärk, man förstår hur vikingarna var när de slogs. Ögonen. Jag säger inte mer. Jag blev rädd.
Först är Skånsk mamma obeveklig. Men Grinig unge vinner. Och han får springa iväg. Tjugofemåring säger att han kan hjälpa till, Skånsk mamma tycker inte att det är en bra idé, jag förstår henne. Vi åker förbi de gigantiska vindkraftverken och Skånsk mamma håller med, de är stora. Tjugofemåringen får samtal från sin mamma, går iväg för att få bättre mottagning. (Mellan Göteborg och Halmstad suger telefonmottagningen, mellan Göteborg och Stockholm är den väldigt bra)
Tjugofemåringen hittar Grinig unge på vägen till cafévagnen, han följer med. Skånsk mamma har förlorat alla sina slag, troligtvis också kriget. Hon ville ju bara läsa sin bok i lugn och ro. Inte bli raggad på av en asläskig tjugofemårig stockholmare med ett riktigt drygt uttal.
Samtidigt i vagnen, det sjuttonåriga killgänget från Stockholm som liksom inte riktigt vet hur man åker tåg. Eller så har de bara glömt av. Kvar i vagnen är det jag och en svensk-dansk familj med en mamman som håller på att bryta ihop av allt ljud. Och så säger hon att hennes dotter är fantastisk, dottern frågar, är det för att jag är tyst? Mamman svarar inte. Men jag vet att dottern är fan smart. Jag tyckte synd om mamman och önskade henne en fortsatt trevlig resa när jag gick av. Det är bra att vara trevlig. Det är bra att le. Det har jag lärt mig i Stockholms kollektivtrafik och på Gröna Lund. Det hjälper verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar