Inspirerad av ett glas vin

Jag vet att det är lite sporadiskt mellan inläggen just nu. Jag skyller allt på Berghs. Jag vill skriva här. Jag är väldigt ärlig här och det är väldigt befriande. Men jag har inte riktigt tid och inspirationen envisas med att vara frånvarande. Förutom idag, efter ett glas vin, det bara rinner ut genom fingrarna.

Det är torsdagskväll, natt? Tio i tolv. Har det blivit natt då? Vi kör på kväll tycker jag. Jag skulle vilja sitta på axeln när ni läser det här. Det hade jag tyckt varit intressant, jag är en lyssnare, tar in intryck och bearbetar dem. Jag är inte en talare. Men jag gillar att ställa frågor så att jag kan lyssna. Men nu vill jag sitta på er axel och höra era funderingar när ni läser texten. Det är lite med Berghs allt är en prestation. Fruktansvärt peppande och ännu mer krävande. Jag vill suga i mig beröm som en igel för man vet inte riktigt när man får det nästa gång. Och min självironi efter tre veckor i dammen har eskalerat tusenfalt. Det är ganska vackert.

Och nu har jag börjat fundera på om det är värt att publicera det här på Facebook. Vad kommer mina extremt coola klasskamrater tycka om mina tankar? Det är skrämmande. Prestige. Och jag känner att jag inte utelämnar detaljer om mig själv för att skapa den perfekta bilden av Rickard. Det är här jag har chansen att vara ärlig och jag gillar det. Jag gillar att vara extremt personlig. Det är verkligen vackert.

Jag känner ångest inför framtiden eftersom jag vill så mycket. Så mycket. Och någonstans skulle jag känna mig misslyckad om jag inte når dit jag vill. Samtidigt som jag aldrig vill ge upp. Jag slutade ju aldrig att söka (reklam)kommunikationsskolor. Ge aldrig upp Rickard. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Nu ska jag fortsätta att öva på min presentation för att se döden i ögat och förlora mitt krig imorgon.