Det finns aldrig någon som dömer mig så hårt som jag dömer mig själv. Inte ens Sankte Per vid pärleporten skulle döma mig så hårt som jag gör. Det spelar egentligen ingen roll vad det gäller. Är mina idéer tillräckligt bra? Är jag tillräckligt snygg? Är min mat tillräckligt god? Är jag tillräckligt snäll? Är jag tillräckligt bra? Är jag ens tillräcklig? Jag är en anorektiker utan spyan. Självdestruktiv så att vilken emo som helst skulle bli avundsjuk. Och i självplågeri skulle jag bli världsmästare. Dåligt? Det beror på hur man ser det. Och nu vill jag gå och gömma mig för att jag vet inte om jag är värd världen.
Samtidigt som min hud är lika hård som pansar och allt bara studsar av mig kommer de vassaste orden in och träffar allt för säkert. Jag borde bygga om mitt försvar, göra hål i mig själv så att jag blir mer mottaglig mot vissa saker. Sila in det vackra. Det som är viktigt, på riktigt. Jag är två personer i en. Den ena personen vet att jag är bäst. Ibland iallafall. Den andra vet att jag är sämst. Allt för ofta. Den andra personen vill gå och slänga all mat som har en endaste liten kalori i sig. Den andra vill svälta mig till döds. Skära sönder mina handleder tills de verkligen förblöder på riktigt. Tills vi inte är någon alls längre och Sankte Per verkligen får döma oss på riktigt. Tills det inte finns en endaste liten ljusglimt att se fram emot på himlavalvet.
Den första vet att jag är så jävla bra. Att den här texten träffar precis där jag vill. Sen är det upp till läsaren om den har ett hjärtat eller ej. Han vet att jag kommer rocka hela världen. Om jag tillåts av den andra. Om den andra finner det tillräckligt. Hur vinner man över sig själv när det inte finns någon som är mer stram i sin bedömning av vad som är tillräckligt?
3 kommentarer:
Känner igen det där allt för väl. Man får nog försöka bli en människa och känna att det inte gör så mycket om man inte är bäst hela tiden, tror man mår mycket bättre då, om man inte känner press hela hela tiden. Sjukt svårt dock, man vill ju inte göra sig själv besviken och behöva skämmas inför sig själv.
Nä, fan alltså.
Tror att du ärvt din självkritiska läggning från morfar. Och din snällhet. Det säger i alla fall mormor. Fast utseendet var inget som han bekymrade sig för. Vare sig hans eget eller andras. Insidan var viktigast. Och maten du lagar är tusen gånger bättre än hans var. Han kunde knappt koka tevatten som han själv uttryckte det. Trots detta var han en så bra människa. Precis som du också är.
Har du föresten någonsin träffat en otillräcklig människa? Ingen kan vara bra på allt, men alla kan vara bra på något. Och visst är det ibland bra att vara självkritisk, annars når man aldrig dit man vill, men det gäller att välja sina krig och många gånger måste man bestämma sig för att nu, nu är det tillräckligt bra.
Jag tror att många känner så, att man liksom är två personer samtidigt. En som bromsar och säger att nu är det bra, att man duger som man är, och en som aldrig ger sig och vill ha mer, mer, mer. Vi hade en föreläsare i våras som visserligen var hemskt flummig men som sa fina saker om att man ska försöka hitta en sorts balans mellan egot och självet, alltså balans i sig själv. Jag tror att man får sänka kraven lite och tillåta sig själv att vara lite mindre perfekt ibland.
Skicka en kommentar