Smuts

Smuts som vi hatar så mycket. Smuts ska till varje pris skrubbas bort. Gärna med klorin. Och vi skrubbar så länge vi orkar. Sen vilar vi bara för att fortsätta skrubba. Smutsen ska bort.

I Liljeholmen säljer de salt från döda havet. Salt som har förpackats i en tub tillsammans med lite kräm. Salt som ska skrubba bort smutsen från vår hud. Den skulle till och med leta sig in i huden och skrubba bort smutsen, inne i huden! För att bli ren, tvagad, blank och fläckfri räcker det med en skrubbning per vecka. En skrubbning och jag kommer aldrig någonsin att vara smutsig igen. Lite som ett nyfött barn, som inte har haft tid att smutsa ner sig.

Försäljaren skulle ha fyrahundra, det var halva priset. Jag tyckte att det var för dyrt. Han ändrade sig, etthundranittionio, åttio procent av originalpriset. Jag inser att jag aldrig skulle orka skrubba mig ren varje vecka. Jag är inte fläckfri. Långt ifrån. Och hur mycket jag än skulle skrubba, så skulle smutsen aldrig försvinna. Den är så ingrodd. Det skulle vara förgäves.

Min smuts ligger i lager, den är flera år gammal. Jag kommer aldrig att bli fri från min smuts men samtidigt är smutsen den jag är. Även om smutsen är väl dold för blotta ögat av vackra saker så finns den allt jämt kvar där. Kanske ger smutsen mig karaktär. Även om det är dålig karaktär. Kanske borde den synas mer så att andra kommer ihåg karaktären mer. Eller så är det som med ett vin, en del smaker är väldigt svåra att särskilja. Kanske är de vinets smuts.

Men jag försvarar inte min smuts, den ska skrubbas bort till varje pris, för det är ju insidan som räknas, iallafall så länge utsidan är polerad. Till varje pris ska jag fila, skrubba, förbättra. Ta bort karaktären. Funktion är det primära och smuts har ingen funktion, smuts finns inte i ett samhälle av robotar. Den ska bort!

Men vem bestämmer egentligen? Jag förblir allt jämt oren hur fint salt jag än skrubbar med. Även om det inte syns, är jag smutsig och det finns inget någon kan göra åt det.