En gång till då

Det här med att vara engagerad i det man gör. Jag har väldigt svårt för människor som inte riktigt gör allt de ska. Sjukt svårt för. Att inte ha samma önskan om att allt kan bli bra. Att allt verkligen kan bli bra och att man ska ta varje gång man får till att göra det bästa man kan. Det gör mig trött. På riktigt. Eller ledsen.

För konstigt nog, det här med varje gång växer för mig. Varje gång liksom. Det bästa jag lärde mig förra sommaren. Utan att ens förstå vad det betydde. Nu fattar jag. Och det är så jävla sant. Det är fint med lov och sådant, men om man inte gör sin skit hur ska världen fortsätta att snurra då? Märkligt det där. Då måste ju någon annan göra dubbelt så mycket. Och det känns ju tråkigt. Eller så är det roligt, men jobbigt i längden. Det är väl så man går in i väggen. När människor inte riktigt bryr sig lika mycket som man själv gör.

Men nu ska jag ändå sluta jobba för idag. Så kan vi fortsätta imorgon. Vi som i jag. Typ. Sämst egentligen. Men så är det, varje gång räknas.