Om vem man är och den där thailandsresan jag en gång pratade om

Det är sjukt konstigt hur andra människor ser på en (mig) och hur jag ser på mig själv. Vi hade en mingel-feedback-övning i dag. Kul! Konstigt. Tänk om jag är som jag vill vara utan att jag vet om det? Det verkade så. Glad. Check. Framåt (även om det kan vara mer). Check. Lite konstigt/barnslig. Check.

Jag fattar ingenting! Jag vill ju vara så; glad, framåt och konstig (excentrisk). Det här var en väldigt underlig dag. Jag tror jag är glad. Det känns bra. På riktigt. Jag har fortfarande sjukt svårt att liksom, känna mig helt bekväm i mig själv. Jag vill vara väldigt mycket som jag inte tror att jag är än. Kanske är jag det. Jag förvirrar mig själv. Vem fan är jag? Stor fråga, indeed.

Och nu kommer vi in på det där med Thailand. Hitta-dig-själv-resan som jag aldrig har gjort. Jag pluggar på Berghs istället, och det går ganska bra. Än så länge. Men det börjar komma till mig nu att, kanske, kanske blir jag aldrig färdig med mig själv. Kanske kommer jag alltid att söka. Kanske. Vad jobbig jag låter. Spyr lite på mina egna ord. Identitetskrisen är ett faktum.

En annan sak jag funderar mycket på. Vart fan har man andra människor. Vissa är så svåra att placera, de ändrar på sig. Ibland är det trevligt. Andra gånger är det not so much. Jesus. Jag blir inte klok. Men jag är pepp på livet. Det är vajert.