Komplicerat att vara okomplicerad

En gång sa någon att det var så skönt att umgås med mig för jag är så okomplicerad.

Tro mig. Jag är komplicerad. Fast också helt livrädd för allt som gör mig komplicerad. Jag vet inte om det gör mig okomplicerad på ytan, men i en värld dit ingen får gå blir allt bara mer komplicerat. Det finns inget slut, eller början, bara invecklade tankar som vill ta livet av mig ibland. Och allt som ofta så lurar de mig också. Jag förstår mig inte på mig själv ens. Hur ska jag någonsin kunna förstå mig på någon annan, på riktigt?

Tror på saker som inte är sant för att det verkade rimligt vid tillfället. Och nu vet jag inte igen. Hoppar fram och tillbaks. Jobbigt! Men det hjälper att skriva. Det rätar ut frågetecknen med millimeter. Jadu. Det här med allt. Jag vill egentligen vara okomplicerad. Det är fortfarande en asskön sak att vara. Jag tror att jag har för mycket tid kanske.

Den här texten var skitsvår att skriva. Förvirrande. Kanske för att jag inte vet vem jag är. Eller vem du är. Eller varför vi är här. Eller något över huvud taget. (Och jag, det här sista stycket skrev jag typ först.)