Min syn på barn är extremt kluven. För när jag sitter och väntar på tunnelbanan och en två-någonting stapplar emot mig med ett leende och ögon som lyser. Hur kan jag inte smälta då? Jag vill spola fram tiden tio år och liksom känna det där behovet av att sprida mina gener vidare. (Även den där genen som gör så att jag är mindre begåvad på att diska). Och när den lilla varelsen vinkar med hela armen, skrattar till and I go Ohh med världens största leende.
Sen åker vi till IKEA och ska äta. Då vill jag döda varenda jävla unge! Det finns ingen plats på jorden som fungerar lika bra som preventivmedel som IKEAs matsal. De skriker. De slår i bordet. De gråter och allt är bara fel. Det är omöjligt att höra vad jag tänker och att försöka föra en konversation över ditt och datt är verkligen inte att tänka på. Jag tänker att föräldrar måste vara människans mest osympatiska version. "Här kommer vi med våra ungar vars skrik kan mörda människor på samma sätt som en sabeltandad kanin med gifttänder". Varför tar de med sig sina avkommor till IKEA?
Och så tunnelbanan hem igen. Jag smälter. Sen tänker jag. Fan vad fint att få åka till Legoland. Gröna Lund, Kålmorden och alla andra sånna där ställen som man tar sina älskade barn till! Och hur de ser saker på ett helt annat sätt än vad jag gör. På hur det är möjligt för dem att tänka "wow, ett tåg/flygplan/båt". Och när jag kan skämma bort de små liven. När det igen är socialt accepterat att leka med LEGO. Då tänker jag att "shit, jag kommer bli världens bästa pappa". Och världens sämsta man.
Istället för att skälla på dem när de inte plockat undan sina leksaker är det mig det borde skällas på. För jag kommer att vara minst lika delaktig i lekandet, i byggandet och historieskapandet. Leka är att berätta en historia. Och när du trampat på en legobit för mycket kommer du att skrika: "Vad i helvete! Vi ska ha gäster om en halvtimma och jag har inte ens duschat!!" Jag kommer rycka på axlarna och, äsch, det löser sig. Sen kommer du kasta legobiten på mig och skrika att jag ska lämna lägenheten. Du ringer och ställer in ditt kalas och jag sover hos en polare. På måndagen efter åker jag hem på dagen och då har du redan packat mina väskor.
Jag hittar en ungkarlslya igen med ett lekrum där legobitarna får ligga och skräpa på golvet. Och varannan vecka kommer barnen bo hos dig. Varannan hos mig. Jag skulle lika gärna kunna byta namn till leklandet på min lya för det kommer vara så. Och varannan vecka kommer de hem till dig där de får lite mer regler. I början kommer de älska mig men sen behöver de dina regler för att överleva. Och jag slutar som både en dålig man och pappa. '
Jag ville ju bara leka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar