This road is my life

Att knarka

2011-09-17T00:00:00.000+02:00

Jag vill knarka dig. Överlämna mig i ditt våld. Sätt handbojor på mig och bestäm. Kasta bort nyckeln så vi aldrig ser tillbaks igen. Låt mig hitta de outforskade delarna av varandra.

Jag vill knarka dig. Inhalera dig. Känna smaken du lämnar i min mun. Hur du sticker i mina lungor. River sönder dem. Gör mig svart och trasig inuti! Jag vill uppleva hur du gör mig beroende. I ditt våld vill jag bli en narkoman. I ditt våld finns det ingen återvändo. Och i ditt våld blir jag levande.

Jag vill knarka dig. Injicera dig i mina vener. Få blodet att pulsera i min kropp. Hur du får mig att tappa fattningen. Förvrider min verklighet. Gör mig beroende! Jag vill känna mig levande. Ge mig smärta. Ge mig bitmärken. Riv sönder mig inifrån och ut. Få mig att känna något.

Jag vill knarka dig. Svälja dig hel och aldrig se tillbaks. Jag vill försvinna in i dig och glömma bort att jag hur jag lever. Jag vill aldrig att vår natt ska ta slut. På samma sätt som du har gett mig något att leva för. Vill jag att du blir min död. Det sista jag gör i detta liv. Jag vill känna smaken av dig. Jag vill knarka dig.

Det där om att le oroliga leenden

2011-09-07T17:45:00.001+02:00

Har tänkt skriva här ett tag nu. Men det har liksom inte riktigt blivit av. Dåligt, jag vet. Men skriver ju nu. Det är alltid något.

Äsch, jag vet inte. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Att jag ska le mer. Oroa mig mindre. Typ. Livsmål liksom. Jag vill bara skriva ned att jag tror det är bra att tänka så. Och så vill jag skriva massa mer. Typ att jag blir trött på människor som är väldigt svarta och vita. Att antingen är det så jävla vidrigt eller hur fett som helst.

Typ så är det. Så ligger landet just nu. Och just det. Jag vill bli bra på något med.

Det här med människor

2011-08-30T14:49:00.002+02:00

Det här med människor man ser upp till. Människor man diggar.
Speciellt det här med att de människorna uppmärksammar en själv.

Det är ganska coolt. Det känns fint, en bra känsla.

Som när någon man har träffat två gånger säger hej på gatan. Som när någon man tycker är jätteduktig blir hänförd av ens ord. Som när någon man beundrar uppmärksammar något man har sagt. Kommer ihåg och har reflekterat över det.

Det är en bra känsla. Jag gillar den känslan.

Terapi

2011-08-16T22:37:00.002+02:00

Det där med vem man är. Vad man säger och vad man inte säger. Vad man visar och inte visar. Det där med att inte visa ångesten. Det går fan inte bra nu, även om jag säger det. Jag vill ha valt ett enklare karriärval. Något lättare. Något som man kan bo kvar i samma stad. Något där man kan bli tjock på kuppen. Lat och ful med. Något där man slipper ångesten.

Något där man slipper utmaningen, deadlinesen och bekräftelsen. Något där man inte är lika mycket människa. Jag kunde ha valt något enklare. Men det är fan terapi att skriva för mig. Det är bearbetning av min vardag. Och det är ju ganska bra att jobba med det som får mig att må bättre. Fast allt runt omkring är så jävla jobbigt. Typ, jag-vill-dö-jobbigt.

Men man får väl ta det bra med det dåliga. Och jag måste börja gräva där jag står, det verkade iallafall vettigt. Det ska nog gå bra. Som sagt, med den början och den här avslutningen, terapi.

Det ska gå bra. That don't kill me, can only make me stronger. Och jag vet, det är för mycket Kanye citat nu. Men fuck it, det var en amazing konsert och jag har knappt lyssnat på något annat sedan i lördags.

Det där med att hatea

2011-08-15T16:19:00.003+02:00

Jag får fortfarande rysningar efter i lördags. A M A Z I N G. Ska sluta tjata snart, jag lovar.

På senare tid har jag börjat "förstå" människor mer. Det kom nog samtidigt som jag erkände för mig själv att jag gillar att lyssna på människor. Kanske kommer det med åren. Eller så är det något jag har lärt mig på Berghs som först nu trillat dit.

I vilket fall som helst är det sjukt drygt. Det går inte att hatea någon längre. När busschauffören kör fel väg och man egentligen vill slå honom så tänker min hjärna istället "han kanske har bråkat med sin fru". Jag blir så trött på mig själv för att han ska ju ändå inte köra fel och halva min självbild går ut på att det är roligt att kommentera andra människor. Det går inte att vara elak när man förstår dem. Vem är jag längre?

Å andra sidan kanske det är klokt att förstå människor som man umgås med. Som man jobbar med och så vidare. Det är nog vettigt att inte vara elak. Kanske går det att kombinera på någon intressant nivå. Det har varit ett bra år. Jag skulle vilja träffa mig själv, hur jag var innan. Jag vill veta hur jag utvecklas, vad Berghs har gjort med mig. Vad att flytta hemifrån inneburit. Jag vill veta!

Anyway, let's have a toast for the douchebags.

En snabbis

2011-08-14T23:53:00.002+02:00

Hej. Jag vet att det inte var igår. Som jag har lovat så många gånger, men jag har varit på Way out West. Allt är förlåtet. Kanye West levererade. På riktigt, på riktigt. Jag är glad och får rysningar när jag tittar på klippen eller hör låtarna. Också true story.

Men nu ska jag sova. För jag ska till skolan i morgon. Det är också fint!

Jag gillar att lyssna

2011-08-05T16:17:00.009+02:00

Jag gillar att lyssna på människor. Eller på hur olika människor tänker och ser på världen. Jag tycker att det är galet intressant att lyssna på tankar. På hur mammor blir arga på bussen för att de inte får plats med sin förstora barnvagn. Och så försöker jag lista ut varför hon blir arg på den gamla tanten som inte kan gå lika bra som oss andra. Jag tänker att kanske är det för varmt, kanske är hon trött och kanske har hon bråkat med killen som sitter i den förstora vagnens pappa. Eller så tycker hon bara att hon har rätt till all plats. Jag vet inte. Och det är det som är så intressant.

Eller när jag säger att jag ska bli copywriter och människor uppfattar det som copyrighter. Alltså någon som har hand om rättigheter istället för att skriva. Och där någonstans blir jag samtidigt frustrerad över att jag måste förklara något som är så självklart men också glad. Glad över att jag måste förklara något som inte är självklart för någon annan. Och jag tänker, trots att vi alla är från Afrika, att vi är uppbyggda på samma sätt, med samma organ och samma livsnödvändiga behov, så är vi ändå olika. Och lika. Eller vi ser världen genom olika ögon, men ändå genom samma linser. Och det älskar jag, att en mogen apelsin kan vara mogen för dig, men inte för mig. Eller att bra väder för mig kan vara dåligt för dig. Hur vi ser på saker och ting, på våra liv. Att vissa saker är roliga och andra inte.

På hur en del människor gillar tjocka tjejer. Andra inte. På hur en del nöjer sig med jobbet på ICA för att de är accepterade där. För att de har vänner. För att de är nöjda. På hur andra liksom inte vet hur de ska bli nöjda. Kanske är vi rädda för acceptensen, kanske har vi inte en gemenskap som vi vågar lita på. Kanske är vi bara skapade av våra gener att aldrig bli nöjda. Det kanske är just vi med vår unika gensamling, som är de som för mänskligheten framåt. Det kanske var de som aldrig blev nöjda som vandrade ut ur Afrika?

Allt det där som skiljer oss åt gillar jag. Allt det som gör oss till individer. Och det är i skillnaderna som jag också tror att likheterna visar sig. För jag tror verkligen att vi är mycket likare varandra än vad kriget mot terrorismen, än vad SD och alla andra som säger vi och dem menar. Vi har, även om det var några år sedan, samma föräldrar. Vi är alla lika törstande efter gemenskap och acceptens. Även om den kanske yttrar sig på olika sätt.

Jag gillar att lyssna. Och kanske är det därför festen inte speciellt ofta kretsar runt mig. Men lyssna är något som intresserar mig och då är ändå ganska okej.

Är bra = nöjd?

2011-08-04T18:19:00.003+02:00

Livet är så jävla svårt. Eller det blir så svårt när man måste tänka på framtiden halva tiden. Idag har jag tänkt på framtiden hela tiden.

Jag vet inte hur jag vill att min framtid ska se ut! Jag vet inte vad jag vill nöja mig med. Om jag någonsin kan nöja mig. Det där perfekta livet. Vart är det? Är det nybakat bröd och gott vin en varm augustikväll? Eller är det ett jobb som CD på en byrå som gör fantastiska jobb? Hur vet jag?

När man är bra, kan man känna sig nöjd då? Bra kanske är fel ord. Bra säger ju egentligen ingenting. Bra på vad då, i jämförelse med vad då? Jag är ju ganska mycket bättre än väldigt många andra på en hel del saker. Men hur intressant är det egentligen? Jag kanske inte ska vara bra, jag kanske ska vara något helt annat.

Det tåls att tänkas på. Helt klart. Jag vet en sak som jag måste bli bättre på iallafall. Mig själv som varumärke.

Vi ska sätta oss ner och prata lite om barn

2011-08-02T20:14:00.009+02:00

Min syn på barn är extremt kluven. För när jag sitter och väntar på tunnelbanan och en två-någonting stapplar emot mig med ett leende och ögon som lyser. Hur kan jag inte smälta då? Jag vill spola fram tiden tio år och liksom känna det där behovet av att sprida mina gener vidare. (Även den där genen som gör så att jag är mindre begåvad på att diska). Och när den lilla varelsen vinkar med hela armen, skrattar till and I go Ohh med världens största leende.

Sen åker vi till IKEA och ska äta. Då vill jag döda varenda jävla unge! Det finns ingen plats på jorden som fungerar lika bra som preventivmedel som IKEAs matsal. De skriker. De slår i bordet. De gråter och allt är bara fel. Det är omöjligt att höra vad jag tänker och att försöka föra en konversation över ditt och datt är verkligen inte att tänka på. Jag tänker att föräldrar måste vara människans mest osympatiska version. "Här kommer vi med våra ungar vars skrik kan mörda människor på samma sätt som en sabeltandad kanin med gifttänder". Varför tar de med sig sina avkommor till IKEA?

Och så tunnelbanan hem igen. Jag smälter. Sen tänker jag. Fan vad fint att få åka till Legoland. Gröna Lund, Kålmorden och alla andra sånna där ställen som man tar sina älskade barn till! Och hur de ser saker på ett helt annat sätt än vad jag gör. På hur det är möjligt för dem att tänka "wow, ett tåg/flygplan/båt". Och när jag kan skämma bort de små liven. När det igen är socialt accepterat att leka med LEGO. Då tänker jag att "shit, jag kommer bli världens bästa pappa". Och världens sämsta man.

Istället för att skälla på dem när de inte plockat undan sina leksaker är det mig det borde skällas på. För jag kommer att vara minst lika delaktig i lekandet, i byggandet och historieskapandet. Leka är att berätta en historia. Och när du trampat på en legobit för mycket kommer du att skrika: "Vad i helvete! Vi ska ha gäster om en halvtimma och jag har inte ens duschat!!" Jag kommer rycka på axlarna och, äsch, det löser sig. Sen kommer du kasta legobiten på mig och skrika att jag ska lämna lägenheten. Du ringer och ställer in ditt kalas och jag sover hos en polare. På måndagen efter åker jag hem på dagen och då har du redan packat mina väskor.

Jag hittar en ungkarlslya igen med ett lekrum där legobitarna får ligga och skräpa på golvet. Och varannan vecka kommer barnen bo hos dig. Varannan hos mig. Jag skulle lika gärna kunna byta namn till leklandet på min lya för det kommer vara så. Och varannan vecka kommer de hem till dig där de får lite mer regler. I början kommer de älska mig men sen behöver de dina regler för att överleva. Och jag slutar som både en dålig man och pappa. '

Jag ville ju bara leka igen.

Vad gör det om hundra år?

2011-07-29T12:11:00.003+02:00

Nu vill jag inte vara ledig mer. Tio veckor är tillräckligt, verkligen. Iförsig, Way out west kommer nog bli fint också. Och jag har egentligen massa vettigt att säga. Om att byggare har ett eget språk som knappt går att förstå. Att de ser ut att vara ganska lata. Om att det borde vara sol istället för moln just nu och att det är galet varmt ändå. Om att jag vill bo någon annanstans ett tag. Om att jag vill ha ett jobb så jag tjänar lite pengar och kan resa ut i vida världen. Om massa andra saker som jag inte riktigt kommer ihåg nu.

Och om att jag verkligen inte tycker om frasen "vad gör det om hundra år?" Det är ju inte om hundra år det spelar någon roll, det är ju nu. Och nu kanske det gör hur mycket som helst! Faktiskt.

Fyller mitt förråd

2011-07-25T21:05:00.003+02:00

Min korridor är en byggarbetsplats. De har sågat upp golvet och sagt att ingen får gå där längre. Jag har en terrassdörr som entré och soffan som skoställ för slitna Converse. Min hall har blivit ett förråd för jag kommer inte ut till det riktiga. Som ligger i korridoren.

Men! I natt ska jag allt smyga ut, hoppa över golvet för att inte ramla ner bland rören och ta mig en titt i förrådet. Lämna lite saker från hallen. Det är förvirrande, ännu mer för mig än vad det är för er. Speciellt när mitt förråd är fullt av möbler, böcker och filmer. Och en tv, ett Wii och en dvd-spelare. Ibland undrar jag om jag inte borde bo i mitt förråd istället för det verkar ju som om det är där det händer. Här inne blir det mer spartanskt för varje dag som går. Ja, förutom i hallen för tillfället. Det går knappt att gå mellan sovrummet och vardagsköket (kombinerat vardagsrum och kök). Än värre är det att gå in på toaletten. För där står det en dammig tv-bänk i vägen.

Hur ska man leva utan förråd? Världens bästa ställe att gömma saker som man inte orkar ta hand om just nu. Man skulle ha ett förråd för sitt liv också. Ja, ett där man kan sätta tankar, känslor och andra saker lite som man vill. Lite som det behövs. Så kan man gå in där en dag och bara 'oj, jag kände ju så här!' Vad fantastiskt det skulle vara.

Det spelar ju inte längre någon roll vad jag äter

2011-07-23T17:19:00.003+02:00

Min nya hårddisk gav upp sådär elva dagar efter att jag hade fått den. Typ tre dagar efter att jag hade börjat använda den. Och teknik som inte är plug n' play borde förintas som ett virus. Förstå frustationen som den skapar när jag sjunde gången tvingas att formatera om den. För att sen inse, nej, den kommer inte upp överhuvudtaget den här gången.

iIdag ändrade jag åsikt om Elgiganten. Från att ha varit ett företag med sämst service blev de ett företag som jag kan gå tillbaks till. I en framtid då jag känner att jag har ett behov och lite pengar skramlandes i fickan. Ja, jag fick en sprillans (roligt ord) ny hårddisk av dem. Jag blev glad

Så nu har jag plats för några filmer som kan fylla alla dagar att bo ensam med. Ja, alla dagar som jag inte spenderar i skolan för jag tänkte nog spendera de flesta dagarna av hösten i skolan ändå. Det var planen. Men annars är det galet tråkigt att bo ensam och säkerligen något jag måste vänja mig vid. Ganska snart. Typ nu. Eller iallafall om tre, fyra veckor. Fem kanske. Vad gör man av all sin tid?

Vem ska man laga mat åt? Det är ju typ det värsta, äta själv. Vem ska berömma mig för mitt joxande med kastruller och vitlökspressar. Och vem ska jag prata med under alla dessa oändligt många måltider. Nu ska jag ta livet med en klackspark och pressa vitlök i mjölken för att det spelar ju inte längre någon roll vad jag äter. Kanske.

P - E - P - P - !

2011-07-20T17:14:00.002+02:00

Och när jag har varit tillbaks i stan några dagar. Eller, egentligen var det mer timmar. Jag dör lite. Precis som förra sommaren. Jag är så galet pepp på att börja skolan igen.

Lite som att bli kär på nytt. Fast i en gammal förälskelse som man inte träffat på flera år. Men man glömmer ändå av allt det jobbiga som var. Allt det jobbiga som kommer att vara. För just nu känns det bara väldigt fint att längta efter något sådär jättemycket igen.

Hemma

2011-07-17T23:52:00.003+02:00

Den här gången, som sagt, är det inte ovilja att skriva utan mer en enorm avsaknad av internet som har hållit mig härifrån. Semester och internet går tydligen inte så bra ihop. Inte den här gången iallafall. Men lika nöjd är jag för det.

Och så här länge har jag inte varit ifrån Stockholm sedan jag flyttade hit. Det är ganska intressant. Även om det är svårt att inte må bra i Halmstad med stranden och havet runt hörnet. Det goda livet helt liksom. Men nu är jag som sagt hemma igen.

Hemma i en ojämn kamp mot myrorna som försöker inkräkta vid terassdörren. Hemma i ett enormt byggprojekt med stambyte där ingen vägg i världen kan stänga ute oljuden. Hemma i räkningar som är försenade och bortglömda försäljningar av fonder. Hemma i ett tomt kylskåp och ingen riktig middag. Hemma i en bussfärd med väntan som inte är av den trevliga sorten. Hemma där man ska verka vuxen men fortfarande verkligen inte vill. Hemma utan tv och snart utan internet. Hemma med disken och tvätten. Hemma i en riktig låtsasvärld. Hemma helt enkelt, och det känns ganska skönt.

Och ett helt år äldre på kuppen, fast ändå inte en dag över 21. Det är konstigt, det där med ålder. Och det fanns nog massa som jag tänkte berätta om men jag kommer inte riktigt på det just nu. Attans.

PS. Det finns väldigt många bra saker med att vara hemma med. Det är ju därför det är hemma. DS.

hej igen!

2011-07-02T00:44:00.002+02:00

Först ber jag om ursäkt för att jag att jag har varit så frånvarande de senaste dagarna. Veckorna. En ursäkt mest riktad till mig själv eftersom jag verkligen vill skriva. Typ varje dag. I och med det avklarat känns allt lite bättre. Back on track.

Den här vägen som förestället mitt liv går verkligen upp och ner. Den är slingrig. Nyss var det blä. Nu är det inte så mycket sådant längre. Och jag romantiserar över koblajjedoften på landet. Över saltvatten och öl. Över att träffa människor som det var lite för längesedan man såg i verkligheten. Sommarlov i tolv veckor är verkligen inte fel. Och det lär inte finnas något bättre sätt att avsluta dessa veckor än med Way out west. Bästa sommaren ever?

Allt detta samtidigt som jag saknar Stockholm ganska mycket. Min säng och att det är hemma på riktigt nu när mitt rum i Borås har blivit till ett gym. Att det är allt det där som man trivs med. Men imorgon åker jag till Halmstad. Ska fota lite. Försöka skriva historier i pages och sen bara ha det ännu mer fantastiskt.

Jag är en jättevarm och korthårig målare

2011-06-21T01:58:00.004+02:00

Det här gick ju inte så bra. Inte att skriva om vettiga saker iallafall, blir ju inga ord eller över huvud taget. Hade varit fint om jag kunde få ihop några ord till vackra meningar varje dag. Eller varannan. Jag gillar ju det.

Men jag vet inte vad jag ska berätta om. Om att jag målar på mina föräldrars hus. Eller om att jag nästan gjorde en Britney, tog trimmern och klippte mig. Det känns bara så fattigt på något sätt. Mitt liv känns ganska fattigt ibland. Inget som man ska föra vidare till en bredare publik. Det intresserar knappt ens mig själv ju.

Kanske ska börja hitta på mitt liv. Leva genom mina fantasier, men det känns inte heller så kul. Det kanske skulle bli roligare att läsa och att skriva. Men mer på låtsas. Jag är jättevarm, duntäcke och element jämte sängen är inte alltid världens bästa idé. Och så är jag lite trött.

Mindre depp

2011-06-09T13:30:00.002+02:00

Okej. Jag skyller på all tid som spenderas ensam. Allt är ditt fel. Eller felet kanske är förändringen av att ha för mycket att göra till att inte ha något att göra. Och att man identifierar sig själv genom de människor som man umgås med. Det är ingen hit med snabba omställningar, evolutionen har ju skapat oss så vi trivs bäst i grupp.

Så. En, två öl en sommarkväll med människor som känner en är ganska uppskattat. Och det och att inte ha någon inkomst fick mig att tänka på en sak. Det här med dricks. Borde man dricksa för en öl som kostar 52 svenska kronor? Det är ju inte svårt att hälla upp en öl. Det kan ju fyraåringar göra samtidigt som de leker med batman eller något annat roligt. Jag fattar varför man gör det när man käkat. Men en öl? Jättekonstigt.

Och irriterande när den kostar 52 så man inte kan köpa två på en hundralapp. Hur tänkte de där?

Jag ska försöka skriva mindre depp och mer betraktelser. Det verkar roligare. Och svårare. Säkert nyttigt med.

B L Ä

2011-06-08T17:24:00.003+02:00

Bläääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääjagspenderarförmyckettidensamvilketresulterariförmångakompliceradetankar.iblandvilljagintelevamittliv.påriktigtäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää

Komplicerat att vara okomplicerad

2011-06-08T15:31:00.003+02:00

En gång sa någon att det var så skönt att umgås med mig för jag är så okomplicerad.

Tro mig. Jag är komplicerad. Fast också helt livrädd för allt som gör mig komplicerad. Jag vet inte om det gör mig okomplicerad på ytan, men i en värld dit ingen får gå blir allt bara mer komplicerat. Det finns inget slut, eller början, bara invecklade tankar som vill ta livet av mig ibland. Och allt som ofta så lurar de mig också. Jag förstår mig inte på mig själv ens. Hur ska jag någonsin kunna förstå mig på någon annan, på riktigt?

Tror på saker som inte är sant för att det verkade rimligt vid tillfället. Och nu vet jag inte igen. Hoppar fram och tillbaks. Jobbigt! Men det hjälper att skriva. Det rätar ut frågetecknen med millimeter. Jadu. Det här med allt. Jag vill egentligen vara okomplicerad. Det är fortfarande en asskön sak att vara. Jag tror att jag har för mycket tid kanske.

Den här texten var skitsvår att skriva. Förvirrande. Kanske för att jag inte vet vem jag är. Eller vem du är. Eller varför vi är här. Eller något över huvud taget. (Och jag, det här sista stycket skrev jag typ först.)

Mellan grillos och vinfyllor på hippa ställen

2011-06-07T12:08:00.003+02:00

Okej. Nu var det ju ett tag sedan. Allt är långhelgens fel. Sommarlovets, jag har ju inte riktigt helger längre. Men ändå. Någons fel är det. Troligtvis mitt. Eller värmen som gör så att man bara vill fläka ut sig i solen och glömma bort allt annat. Idag är inte en sådan dag. Eller, det är det. Men jag har bara inte lust just nu.

Och just nu svallkar jag mig med kallt vitt vin. Gott. Helt klart. Och jag tänkte göra ett försök till att sätta ihop en playlist som känns lite som just grillos och vinfylla. Vi får se hur det går. Kanske lite öl med. Kanske.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Att den lilla, men ack så högljudda debatten om att killar inte ska ha shorts på sig i stan är ett jävla skämt. Bara ben eller svett? Hur svårt kan det vara. Och så hade jag något mer. Men jag kommer inte ihåg det. Jag vill åka till Way out West och Halmstad lite nu. Liksom, glömma vardagen lite.

Åsch, egentligen vill jag bara hänga med någon. Allt det där med självklar och så vidare. Life sucks sometimes. Typ.

Fattig eller ej!

2011-05-31T00:12:00.003+02:00

Okej. Det har gått ett dygn och fyra öl sponsrade av min pappa. Jag är inte fattig. Förlåt. Det handlar om prioriteringar, på riktigt. Och om att lära mig äta billigare. Och så kommer jag vara rik om ett år. Typ.

Det kanske till och med är bra, veta hur det känns liksom. Jag försöker inbilla mig det. Och det kanske går att ha roligt utan att det behöver kosta massa pengar. Kanske.

Till en helt annan sak. När jag åkte hem. På tunnelbanan ser man ju väldigt många människor. Tänk vad roligt det skulle vara att starta en "The ugly people" blogg. Mest för att ångest är tätt förknippat med skratt och alla vi normalsnygga har en ångest av att ses som fula. Det skulle vara så roligt att ta smygbilder på fula människor och posta det på internet sen. I en blogg. Och sen kom jag på att det är sjukt jävla vidrigt och att karma kommer kicka mitt ass så jävla hårt att jag kommer landa på månen utan luft. Inte värt. Någon annan?

That's that. Fattig eller ej, jag är inte sjukt ful iallafall.

Damn you, capitalism and evolution

2011-05-29T23:05:00.005+02:00

Jag tänkte berätta om vilken ångest jag haft de senaste dagarna. Jag håller ju på att bli vuxen. Eller äldre liksom. Det kommer inte finnas någon första kyss eller smygande för föräldrar. Det hände för väldigt länge sedan. Och det är ju lite sorgligt. Sen fick jag världens jävla reality check.

Jag har en lägenhet att betala. Och man måste tydligen äta för att kunna leva. Det finns inte så mycket pengar att jag riktigt klarar av båda. Eller det känns så iallafall. Löjligt. Ja, jag vet. Det är ju det som är dumt med att tycka synd om sig själv när man bor i västvärlden. Det finns alltid någon som har det värre. Som tvingas äta sopor eller blir våldtagen regelbundet. Eller någon som sniffar lim för att det är för jobbigt annars. Alltid någon som har det värre. Damn you, third world!

Jag har ångest för att jag inte vill bli äldre. Tjugoårskris - check, vad fan borde man inte ha när man blir tjugotre då? Jesus. Och det är lika jobbigt att jag inte kommer ha råd med typ något i höst. Eller i sommar heller för den delen. Typ äta luft. Den där skatteåterbäringen vore fin nu. Det hade känts lite bättre då.

Det som är bra med att skriva här är att jag blir så trött på mitt jävla gnäll. På riktigt. Och så blir jag lite gladare efteråt. Fast jag vill fortfarande inte bli tjugotre, inte för att mina tonår var sådär magiskt bra som de är i amerikanska high school filmer. Eller kanske just därför att de inte var så bra. Som att något fattas mig. Damn you, Hollywood.

Imorgon ska jag tvätta fönster. Kanske! Jag ska iallafall ta mina födelsedagspengar och sätta in dem på mitt konto. Så känns det nog bättre sen. Så länge jag inte blir rånad på vägen.

Here's a smile

2011-05-15T23:24:00.002+02:00

Jag ville skriva något fint en söndagskväll som denna. Något om att det är mörkt ute just nu men inte länge till. Något om hur fint det känns att komma hem, titta ut över Stockholm och se solen gå upp i öst. Något om att soluppgångar en sommarnatt alltid får mig att le. Som om luften är positiv. Soluppgångar är nog det finaste jag vet.

Jag ville skriva något om hur jävla svårt det är att känna sig självklar bland människor. Något om hur otroligt viktigt det är att känna sig självklar bland människor. Något om att vii dödar våra barn för att få känna oss självklara (Rwanda). Och hur dåligt man mår när man inte känner sig självklar. När man inte blir medbjuden eller påtänkt. När man inte blir hälsad på eller när man är för oviktig för att ta del av ett hemligt samtal.

Jag vill berätta något om hur fint det är när man får någon annan att le. Det. Att ge ett leende är mitt allra bästa. Det jag allra helst gör. Det är det allra finaste man kan skriva en söndagskväll som denna när solen gått ner. Att ge ett leende som stannar kvar. Som behålls och som man kan ta upp och titta på.

Och hur viktigt det är att känna sig självklar.

Jag vill säga något som känns viktigt. Men snart går solen upp och det är en ny dag. Jag kommer inte se den här soluppgången. Men jag kommer se fler i år. Och det är fint om något en söndagskväll som denna.

Here's a smile, (:

Sista sista

2011-05-09T23:19:00.004+02:00

Jag skulle vilja börja sammanfatta året på Berghs snart. Det är ju liksom slut om en vecka. Typ. Och det sista sommarlovet börjar. Det sista sista. Verkligen sista. Färdigpluggad om ett år och ska jobba i resten av mitt liv. Typ. Det kanske är meningen att man ska ta tillvara på det här. Kanske. Hur man nu tar tillvara på ledighet. Fylla ut den med meningslösa aktiviteter bara för att. Eller få ångest av att det inte finns några meningslösa aktiviteter bara för att.

Svårt det där. Men jag är gladast över att copy är två år. Verkligen!

Det blir nog bra tillslut det där andra med. En mer positiv Rickard ser vi idag. Mindre ångestfylld. Jag har ingen aning om vad det beror på, men det är mer som det brukar vara, och det är ju fint. Fina fisken.

Nu ska jag sova. Eller läsa människans evolutionsteorier.

Jag har ingen aning om vad det här ska vara för rubrik, men texten handlar lite om livet. Som alla mina texter gör. Typ. Lång rubrik.

2011-05-08T23:42:00.003+02:00

En av människans evolutionsteorier går ut på att vi är gjorda för att vara lata. Vara lediga. Och bara jobba typ två timmar per dag så vi kan äta. Det tycker jag lät som en ganska bra plan. Och skynda långsamt liksom. Det finns tid att vara bra, bättre och bäst. Det gör ju det.

Kanske ska jag vara ledig i sommar. Kanske är det meningen. Jag försöker bara intala mig själv att jag hinner med alla de där stegen i livet som man måste ta för att lyckas. Åh, detta misslyckade liv. Denna misslyckade värld vi lever i. Två timmar om dagen. Max.

Jobbigaste frågan: vad ska det bli av mig? Ibland försöker jag tänka att man ska sluta när man är som bäst. Och om man vill jobba länge med det där med att skriva och sälja dammsugare (få människor att prata om saker) så kanske man inte ska vara bäst innan man är sextio. Kanske är det så.

VI har ju en strävan efter att bli bäst. Den är ju inbyggd i oss. Fast vad händer när man är bäst? Vad finns det liksom kvar? Måste man försvara sig då, blir man grinig? Det kanske är bättre att bara vara bättre än de flesta?

Berghs SoC vs. the rest

2011-05-05T10:22:00.003+02:00

Det här med att gå på reklamskola är lite speciellt, iallafall i min högst egocentriska värld. Det är speciellt och det är konkurrens. Mycket konkurrens och en liten ankdam där alla vet vilka alla är. Och allt sådant. Kanske finns det för många skolor med för många platser. Fast å andra sidan är det bara några som blir bra. På riktigt. Andra blir okej, eller något.

Det bästa med Berghs är människorna. Klasskompisar och föreläsare. Igår hade vi Mattias Åkerberg som pratade en del om sig själv. Fast han inte gillade det. Underligt? Ja.

Han pratade också lite om det där med att skriva. Att vi hade världens bästa arbetsredskap. Och även om vi kanske inte skriver lika mycket i skolan som på andra skolor, tror jag att det inte går att lära sig skriva från någon annan. Tonläge, och språklig identitet är viktigare. Att tänka rätt är viktigare. Skriva lär man sig genom att skriva. Jämt. Mycket. Och så får man ett flow. Det händer bara. Tror jag.

Men någonstans där slog det mig. Jag går ju på Berghs. Det är ganska coolt. Och precis som min lärare på Saint Martins sa om att inte komma in på BA på CSM. "Being rejected by the college is the best thing that has happend to me". Och det är nog det bästa som har hänt mig med. Fast jag tyckte inte det då.

Nu ska jag skriva lite skoluppgifter. Vi skriver också. Ibland.

Landet Sverige

2011-05-03T11:56:00.003+02:00

Sverige är ett land där det snöar i maj. Ett land där vi skriver texter om att följa med randoms hem för att vi inte vill vara själva. Landet där hjärtan blöder. Melankoliskt, men ack så vackert. Och så är det ett land där vi har semester! Detta idiotiska påfund. Lågsäsong jag spottar på dig.

Sommaren 2011 (läs: tjugohundraelva). Vad ska jag göra med dig? Jag har ångest. Svensk ångest, demoner och sådant. Tankar om att inte vilja vara själv. Fast mest just nu. Hur i helvete spenderar man tolv veckor med att inte göra något? Och samtidigt vara fattig? Vad gör man liksom. Kan inte någon bara ge mig ett jobb? Snälla!?

Eller. Det är ju inte att vara fattig som är det jobbiga. Pengar finns det alltid att ta ifrån. Någonstans. Men just det där med att inte ha något att göra. Sjukt trist. Jag vill ju lära mig saker ju. Entreprenör liksom. 25%. Göra en plan och så. Projekt. Bra tanke där. Kanske. Och så way out west. Jag överlever nog. Kanske på nudlar.

Men det känns som att det här börjar lossna igen. Skrivandet. Det är vackert. Orden passar lite bättre ihop nu än för en månad sedan. Vajert!

Om vem man är och den där thailandsresan jag en gång pratade om

2011-05-02T18:50:00.004+02:00

Det är sjukt konstigt hur andra människor ser på en (mig) och hur jag ser på mig själv. Vi hade en mingel-feedback-övning i dag. Kul! Konstigt. Tänk om jag är som jag vill vara utan att jag vet om det? Det verkade så. Glad. Check. Framåt (även om det kan vara mer). Check. Lite konstigt/barnslig. Check.

Jag fattar ingenting! Jag vill ju vara så; glad, framåt och konstig (excentrisk). Det här var en väldigt underlig dag. Jag tror jag är glad. Det känns bra. På riktigt. Jag har fortfarande sjukt svårt att liksom, känna mig helt bekväm i mig själv. Jag vill vara väldigt mycket som jag inte tror att jag är än. Kanske är jag det. Jag förvirrar mig själv. Vem fan är jag? Stor fråga, indeed.

Och nu kommer vi in på det där med Thailand. Hitta-dig-själv-resan som jag aldrig har gjort. Jag pluggar på Berghs istället, och det går ganska bra. Än så länge. Men det börjar komma till mig nu att, kanske, kanske blir jag aldrig färdig med mig själv. Kanske kommer jag alltid att söka. Kanske. Vad jobbig jag låter. Spyr lite på mina egna ord. Identitetskrisen är ett faktum.

En annan sak jag funderar mycket på. Vart fan har man andra människor. Vissa är så svåra att placera, de ändrar på sig. Ibland är det trevligt. Andra gånger är det not so much. Jesus. Jag blir inte klok. Men jag är pepp på livet. Det är vajert.

Om att sälja saker

2011-04-26T10:48:00.003+02:00

Vi kan ju inte vara duktiga på allt. Att sälja saker är min svagaste länk. Men jag är ju inte värdelös, fast det är ju bra att vara medveten om det och kunna analysera och reflektera över det. En sak som är bra med det är ju att jag inte kan göra något som är dåligt och stå för det. Det får ju mig iförsig att tänka väldigt ofta är-det-här-tillräckligt-bra. Ambivalent.

Men det går ju alltid att göra något bättre och att försöka att sälja in något som är dåligt bara för att man kan är ju ganska korkat. Konstigt nog händer det ju varje dag. Och allt för ofta går det ju också igenom. Det är skit ju. Dålig skit till och med.

Men det där med medvetenhet är ju fantastiskt. Då vet man ju vad man kan bli bättre på. Nu är jag hungrig så det blir ganska ofokuserat. Därför är det slut nu. Tack och hej, leverpastej.

En gång till då

2011-04-20T16:32:00.003+02:00

Det här med att vara engagerad i det man gör. Jag har väldigt svårt för människor som inte riktigt gör allt de ska. Sjukt svårt för. Att inte ha samma önskan om att allt kan bli bra. Att allt verkligen kan bli bra och att man ska ta varje gång man får till att göra det bästa man kan. Det gör mig trött. På riktigt. Eller ledsen.

För konstigt nog, det här med varje gång växer för mig. Varje gång liksom. Det bästa jag lärde mig förra sommaren. Utan att ens förstå vad det betydde. Nu fattar jag. Och det är så jävla sant. Det är fint med lov och sådant, men om man inte gör sin skit hur ska världen fortsätta att snurra då? Märkligt det där. Då måste ju någon annan göra dubbelt så mycket. Och det känns ju tråkigt. Eller så är det roligt, men jobbigt i längden. Det är väl så man går in i väggen. När människor inte riktigt bryr sig lika mycket som man själv gör.

Men nu ska jag ändå sluta jobba för idag. Så kan vi fortsätta imorgon. Vi som i jag. Typ. Sämst egentligen. Men så är det, varje gång räknas.

Vid regnbågens slut

2011-04-19T18:04:00.002+02:00

Då kanske jag var tillbaks här. Det känns lite så. Gillade inte riktigt hur det begav sig innan. Så vi gör ett nytt försök. Roligt säger de noll personerna som fortfarande lyckas komma hit (en gång var det typ 700. Jag var paff).

Jag hade två tankar. Tanke nummer ett. Mitt liv kommer nog aldrig bli fullständigt. Det känns lite hopplöst ibland. Liksom, jaha vad ska jag nu ta mig till. Så jag går istället. För ju fortare man går, desto viktigare är man. Man är liksom på väg, i rörelse till ett vackrare liv. Rengbågens slut och allt det där.

På väg är jag alltid, men långt ifrån där. Den andra tanken kan vi ta en annan dag. Nu ska jag peppa lite inför livet. Och förundras över att vi är lediga i morgon!? Vad hände där egentligen. Ledig gör mig också lite rädd. Vad ska jag göra liksom?

Om varje gång

2011-02-15T23:08:00.003+01:00

Om varje gång vi gör något dåligt räknas, kommer vi att sluta göra dåliga saker eller kommer vi att anstränga oss för att göra bra saker istället? Om varje gång vi gör något bra räknas också, kommer vi bara lyckas då?

Klart vi inte kommer. Vi är ju människor, byggda att misslyckas. Byggda att försöka. Varje gång. För vad jag gör mot dig idag spelar nog roll över vad du gör mot mig imorgon. Någonstans spelar det alltid roll. Fast i vår individuella värld är det lätt att missa målet. Kanske är varje gång livsavgörande. Tänk om det var det? Om varje sekund spelade roll för vår överlevnad. Som det var en gång, när bara de som försökte varje gång överlevde. Skulle vi klara av att leva livet så igen eller skulle vi bryta samman och fly.

Fast vi är ju bara människor, vi gör fel. Vi har dåliga dagar. Och vi gör fel. Många fel. Och vi kan rätta till dem. Ibland. Men om varje gång räknades kanske felen skulle bli färre. Varje ryggdunk räknas faktiskt. Varje uppmuntrande ord räknas faktiskt. Varje visad uppskattning räknas verkligen. Varje gång.

Och alla de där stunderna vi prioriterar våra skärmar räknas också. Avgörande ögonblick. Varje gång. En gång är ingen gång och två gånger är en gång för mycket? Eller så är en gång en början till något. Varje gång.

Varje gång det inte skrivs här räknas ju också. Tyvärr.

Slutet gott allting gott

2011-01-18T13:38:00.001+01:00

Om du inte förstått det så fortsätter vägen på ett annat hemligt håll på internet. Den som frågar får veta. Slutet gott allting gott.

tystnaden är också jobbig

2010-12-11T00:48:00.000+01:00

de sa aldrig något till mig, sen sa vi aldrig något till henne och tillslut sa vi båda inget till honom. men egentligen var det alltid samma som aldrig sa något. och det var alltid samma som aldrig hörde något. som att de inte räknades lika mycket. som att de inte hade känslor. som att de inte ville. som att de inte var lika bra. de som aldrig hörde något.

ångesten gick i vågor. den var starkast hos henne. jag var ju så van. och han, han brydde sig inte, på riktigt. jag såg upp till honom för det. vi hörde aldrig något. inte förens efteråt då det hade varit så kul. det var alltid lika fantastiskt. bästa kvällen i hela livet. kvällen som vi inte hade hört om. men de såg rakt igenom oss. vi räknades aldrig. vi hörde aldrig något.

jag blev aldrig som honom, aldrig lika beundransvärd. ångesten fanns alltid kvar hos mig. men den gick i vågor. tillsammans satt tog vi halsbloss och spydde på människor, för människor är onda utan att reflektera över det. det var tur att vi hade varandra. vi blåste rökringar och skrattade.

nu har vi inte varandra längre och vågen har blivit en tsunami. den går inte att stå emot längre.

död man hänger utan manlighet

2010-11-17T15:35:00.002+01:00

hej och hå! ett inlägg utan versaler. jag vet jag har inget verkligt att säga. it kinda sucks. jag heter något. det här är ett svammelinlägg. svammel. förstår du? gör vad du vill. det är tomt. det finns inget att säga. la la land. blaha! urk. euck. fuck?

jag kanske ska sluta. blogga menar jag. kanske. kanske. vad ska jag skriva? förslag? säg något. nu. do it! it. fuck. hell. svordomar på engelska är vackrare än de på svenska. de låter mer onda. eller mer avslappnade.

och så kliar jag mig lite bland de glesa skäggstråna. det är där min manlighet sitter. den är med andra ord ganska gles. eller väldigt gles. typ obefintlig. eller? jag slår mig på bröstet precis som tarzan. det fungerar inte. det händer inget. jag krymper snarare. förminskas till en liten lort. inget kan rädda mig nu. när mina fötter dinglar tio centimeter från marken. livlösa. hängda. slut.

********** förtydligare. det är på låtsas. bara svammel. bara så du vet.

Hittepå!

2010-11-09T23:46:00.002+01:00

Jag sa en gång att har jag inget att säga så säger jag inget heller. Och det gäller lite samma sak här. Jag har inget vettigt att berätta. Det är fullt upp i skolan. Det är liksom mitt liv. Ganska innehållslöst från ett utanförperspektiv. Jag vet att det är hemskt. Men jag gillar det ganska mycket. Ganska mycket this is the year.

Kanske borde hitta på massa, så att jag får ett liv värt att berätta. Hitta på strapatser om när jag träffade Kungen. Eller hur jag gick på lina mellan två hötorgsskrapor. Det kanske tåls att funderas på. Linkonster kan vara kul.

Smuts

2010-10-30T01:11:00.001+02:00

Smuts som vi hatar så mycket. Smuts ska till varje pris skrubbas bort. Gärna med klorin. Och vi skrubbar så länge vi orkar. Sen vilar vi bara för att fortsätta skrubba. Smutsen ska bort.

I Liljeholmen säljer de salt från döda havet. Salt som har förpackats i en tub tillsammans med lite kräm. Salt som ska skrubba bort smutsen från vår hud. Den skulle till och med leta sig in i huden och skrubba bort smutsen, inne i huden! För att bli ren, tvagad, blank och fläckfri räcker det med en skrubbning per vecka. En skrubbning och jag kommer aldrig någonsin att vara smutsig igen. Lite som ett nyfött barn, som inte har haft tid att smutsa ner sig.

Försäljaren skulle ha fyrahundra, det var halva priset. Jag tyckte att det var för dyrt. Han ändrade sig, etthundranittionio, åttio procent av originalpriset. Jag inser att jag aldrig skulle orka skrubba mig ren varje vecka. Jag är inte fläckfri. Långt ifrån. Och hur mycket jag än skulle skrubba, så skulle smutsen aldrig försvinna. Den är så ingrodd. Det skulle vara förgäves.

Min smuts ligger i lager, den är flera år gammal. Jag kommer aldrig att bli fri från min smuts men samtidigt är smutsen den jag är. Även om smutsen är väl dold för blotta ögat av vackra saker så finns den allt jämt kvar där. Kanske ger smutsen mig karaktär. Även om det är dålig karaktär. Kanske borde den synas mer så att andra kommer ihåg karaktären mer. Eller så är det som med ett vin, en del smaker är väldigt svåra att särskilja. Kanske är de vinets smuts.

Men jag försvarar inte min smuts, den ska skrubbas bort till varje pris, för det är ju insidan som räknas, iallafall så länge utsidan är polerad. Till varje pris ska jag fila, skrubba, förbättra. Ta bort karaktären. Funktion är det primära och smuts har ingen funktion, smuts finns inte i ett samhälle av robotar. Den ska bort!

Men vem bestämmer egentligen? Jag förblir allt jämt oren hur fint salt jag än skrubbar med. Även om det inte syns, är jag smutsig och det finns inget någon kan göra åt det.

Closer to awesomeness!

2010-10-26T21:56:00.002+02:00

Det finns lite vind i seglen nu. Eller de blåser lite lättare. Det är inte svårt att ta sig fram längre. Det känns bra. Och jag längtar lite tills imorgon. Samtidigt som jag inte gör det för ju närmare imorgon kommer desto närmare slutet kommer vi också. Och jag vill inte ha slutet. Jag vill inte riktigt vara där. (Även om det är ett och ett halvt år tills dess). Jag är inte så vuxen. Fast kanske kommer jag aldrig att bli det. Men det känns bättre och bättre för varje dag som går. Och dagarna måste ju gå. För det är ju så hela världen är uppbyggd. Vi kretsar runt tiden. Kanske är det bra att det går framåt, att återuppleva samma dag varje dag är nog inte så kul. Inte alls kul egentligen. Men det går framåt och det går lättare. Och det är awesome!

Fast jag är fortfarande själv hemma. En annan sak jag gör när jag är själv hemma, förutom att diska när jag vill och slänger alldeles för mycket kläder på golvet, är att inte sova i min säng. Utan i din. För att det luktar som du och då kommer du ju lite närmare mig. I vanliga fall är jag en extremt självständig sovare och vill inte ha något kläng. That's the big no no! Då går det inte att sova. Men din lukt är fin.

Gott gotti gott gott!

2010-10-24T19:47:00.002+02:00

Nu är jag själv hemma. Ibland är det lite skönt för jag kan lägga mina sockar på golvet och slippa diska på flera dagar. För jag bestämmer. Och så kan man äta lax! Så idag har jag gjort en fantastisk laxpasta. Eller lax och pilgrimsmusselpasta. De där musslorna som smälter i munnen. Fantastiskt gott. Och nu är jag fantastiskt mätt.

Jag saltade och pepprade laxen. Stekte den och delade på den så den blev i munsbitar. Eller mumsbitar? Sen stekte jag pilgrimsmusslorna. Med lite vitlök, chili och schalottenlök. Allt efter smak. Koka vatten och pasta. Ibland tror jag att jag var italienare i mitt tidigare liv för pastan blir perfekt. Jämt. Varje gång. (Bara för att jag säger det här så lär den inte bli det när det är upp till bevis).
Och så blandade jag ihop allt. Lite olivolja, lite mer salt och sesamolja. En mätt och belåten Rickard senare. Och så får jag lyxmat till skolan med. Kalas!

Tankar en natt som denna

2010-10-18T00:01:00.003+02:00

Ska varna alla läsande för ett högst irrelevant inlägg.

En sak som jag stör mig på hur mycket som helst är "det är redan gjort"! Jag vill spy lite varje gång någon ens börjar en mening med "det är redan...". Skjut mig! Please! Gör mitt lidande kort. Vem fan bryr sig egentligen så länge jag gör det bättre? Och jävlar vad jag gör det bättre. Så snälla. Ska vi sluta bry oss? Snälla? På riktigt! Verkligen!

En annan sak jag tycker är jobbigt är att typ alla mina kalsonger börjar sitta sjukt dåligt. I alla mina kalsonger ser min rumpa ut som om jag var 105. De är urtvättade. Ur passform och ur färg. Det är inte riktigt okej! Jag känner mig som en dålig människa. Långt ifrån den perfekta fasad jag försöker visa upp för omvärlden. Äh, jag visar inte upp något som är på låtsas. Jag är ganska säckig. Kanske. Vem vet? Den här bloggen börjar bli skrämmande flummig. Man hänger inte med i svängarna. Jag förstår. Jag hänger inte ens med i svängarna av mitt eget liv. Pull your shit together borde någon säga. Men det är ingen som gör det. Så min shit är liksom lite vart som. Just nu är det hängiga kalsonger. Vilket suger. Ganska hårt. Så hårt att det lämnas tandmärken kvar. AJ!

Kanske ska filura lite på min hemsida nu. Den är ju ganska tråkig. Den borde kanske säckas ihop som jag. Eller så putsar jag till den så får alla tro att jag är putsad. Men är jag inte det då? Det är ju ingen som ser mina kalsonger. Eller har någon redan gjort det här? Putsat till sig själv vill säga?

Och nej. Jag är inte säker på om jag vet vad jag talar om. Men kanske. Kanske vet jag. Och troligtvis är det inget viktigt. Inget som kommer att rädda någons liv. Kanske räddar det mitt eget liv. Kanske svänger jag förbi Åhlens city imorgon och inhandlar ett par nya. Det kan vara på sin plats. Några som sitter som en smäck! Det lär ju inte vara gjort förut.

Hur vinner jag över jag?

2010-10-07T23:05:00.005+02:00

Det finns aldrig någon som dömer mig så hårt som jag dömer mig själv. Inte ens Sankte Per vid pärleporten skulle döma mig så hårt som jag gör. Det spelar egentligen ingen roll vad det gäller. Är mina idéer tillräckligt bra? Är jag tillräckligt snygg? Är min mat tillräckligt god? Är jag tillräckligt snäll? Är jag tillräckligt bra? Är jag ens tillräcklig? Jag är en anorektiker utan spyan. Självdestruktiv så att vilken emo som helst skulle bli avundsjuk. Och i självplågeri skulle jag bli världsmästare. Dåligt? Det beror på hur man ser det. Och nu vill jag gå och gömma mig för att jag vet inte om jag är värd världen.

Samtidigt som min hud är lika hård som pansar och allt bara studsar av mig kommer de vassaste orden in och träffar allt för säkert. Jag borde bygga om mitt försvar, göra hål i mig själv så att jag blir mer mottaglig mot vissa saker. Sila in det vackra. Det som är viktigt, på riktigt. Jag är två personer i en. Den ena personen vet att jag är bäst. Ibland iallafall. Den andra vet att jag är sämst. Allt för ofta. Den andra personen vill gå och slänga all mat som har en endaste liten kalori i sig. Den andra vill svälta mig till döds. Skära sönder mina handleder tills de verkligen förblöder på riktigt. Tills vi inte är någon alls längre och Sankte Per verkligen får döma oss på riktigt. Tills det inte finns en endaste liten ljusglimt att se fram emot på himlavalvet.

Den första vet att jag är så jävla bra. Att den här texten träffar precis där jag vill. Sen är det upp till läsaren om den har ett hjärtat eller ej. Han vet att jag kommer rocka hela världen. Om jag tillåts av den andra. Om den andra finner det tillräckligt. Hur vinner man över sig själv när det inte finns någon som är mer stram i sin bedömning av vad som är tillräckligt?

hallelujah moment

2010-10-04T12:08:00.002+02:00

Det är över! Och det känns ganska bra. Slutpresentation i retoriken. Over and out. Och jag försöker ta till mig den positiva utvecklingen. Känns fint. Nästa projekt börjar efter lunch. Känns fint.

Kanske en torsdagskväll

2010-10-02T15:54:00.002+02:00

Idag har jag lagt väldigt många kläder i en IKEAkasse. Den står kvar i hallen men är på väg ut i förrådet. Det känns lite tomt. Lite. De har ju en historia. Men det kan vara fint att skapa nya historier. Historier är det enda som spelar någon roll enligt en viss Mota. Typ.

Och kanske är historien om mig perfekt. Kanske är jag som jag vill vara. Kanske historien och jag skulle få bättre genomslag om man släppte oss fri. Kanske är jag väldigt flummig. Och kanske är jag nöjd med mig själv. Och kanske är jag feg. Kanske är det sådant här man funderar på om sig själv en torsdagskväll i Vasastan. Det är nog bra. Att ifrågasätta. Och nu ifrågasätter jag min egen inkompetens till att skriva något som människor förstår. Tack för kanske. Tack för funderingar en torsdagskväll. Tack för att jag tvingar mig själv att sluta med det här svamlet.

Imorgon ska jag inte vara feg. Kanske. Imorgon ska jag försöka att inte vara feg.

Fuck off

2010-09-29T23:22:00.002+02:00

Det är många gånger jag sitter och funderar på vad jag ska skriva. Och nio av tio gånger börjar jag. Nio av tio gånger slutar jag innan jag har publicerat det. Jag vet det är tråkigt. Fuck this! Börjar ju få prestationsångest av att blogga nu ju. Det var ju inte meningen. Och nu bloggar jag om min prestationsångest. Yeahy! Kul att läsa om. Världsomvälvande. Indeed. Kanske borde jag lyssna mer på musik. Alltså typ jämt. För att komma in the mood. Annars är the mood to moody. Min humor börjar att falla. Eller förlåt. Det är jag som svamlar. Min humor har aldrig varit bra. Vad ska jag skriva om? Tell me! Please! Jag behöver något vettigt. Det finns inte mycket mer att säga om Berghs just nu. Och hundraförsta gången man säger att någon viss person är fin börjar magin falna.

Jag kan säga att jag har världens finaste mormor. En mormor som går igenom så mycket ont. Ont som man inte ens önskar sin värsta fiende. En mormor som tycker om mig. Åh, hon är så fin att det inte finns ord. En mormor som blev så glad av ett brev till morfar att hon har det jämte sängen. Det är så fint att det gör ont i mig. Åh. Mormorärbästavalla!

Nu ska jag bli cool för jag har färgglada hörlurar. Musik. Oftare? Kanske kan vara en plan. Äh fuck it. Plan är för planners. Jag känner mig mer som ett kreativt kaos. Jeans ska ligga på golvet och påsar ska ligga i sängen. Tills man flyttar på dem.

Over and out.

Asienresan

2010-09-26T21:17:00.003+02:00

Jag mår lite dåligt över att jag inte skriver oftare. Jag vill skriva mest hela tiden. Men jag vill bara skriva om sådant som känns viktigt. Inte vad jag har på mig eller ätit idag. Även om det finns hundra sätt att säga det på ett underhållande sätt.

Det är mycket tankar som inte riktigt får fäste. De hoppar från och aldrig sitter still. De tänks och glöms bort och återkommer. Tillslut kommer de nog att lugna ner sig. Berghs är min Asienresa. Det är här jag ska hitta mig själv. Det känns lite så. Som att jag är ute på hal is, fumlar i mörkret. Inte riktigt vet vart jag ska sätta nästa steg. Det kanske är vettigt. We fall so we can pick us self up again. Och förhoppningsvis vet jag hur varje steg ska tas i juni tjugohundratolv.

Nu vet jag inte hur jag ska fortsätta dessa steg. Jag vill berätta om BerghsBar och rödvinsfläckarna som ger karaktär åt mina skor. Att ölen kostade tjugo kronor. Att jag pratade med Sandra Beijer. Och hon skrattade högt. Det var fint som snus och lite overkligt. Att min fadder tyckte själv att han var en dålig fadder, men han skulle bli bättre. Att min "Asienresa" har fått lite extra pepp från Anna Laurin. Det kändes också vackert och kommer nog att behövas fler gånger. Att min helg har varit finast av allt. Lite som en midsommarnatt i skärgården. Du är så fin M. Men jag vet inte riktigt hur jag ska säga allt det här. Så jag tänkte att det var slut nu.

Brev till morfar

2010-09-20T20:43:00.005+02:00

I Stockholm lyste solen för dig
Stadshuset glimmade lite extra för dig
och kanske var Stockholm lite tystare idag
och tystnaden var för dig

I Borås föll regnet för dig
Det var vackert
Dropparna talade om tomheten
Det var verkligen vackert

Och nu finns inte de där solstrålarna längre
De där regndropparna finns inte heller
Precis som du inte finns längre
Finns. Inte. Längre.

Du var tystnaden
Du var eftertanken
Du var kunskapen
Du var dig själv

Vi finns fortfarande kvar
Vi finns för att hålla om varandra
Vi finns för att trösta varandra
För att det är det som håller oss ihop

Och just nu uppskattar vi livet extra mycket
För du skulle vilja att vi gjorde det

Sömnpiller, någon?

2010-09-12T23:58:00.004+02:00

Det är en sådan där natt igen. Det är svårt att somna. Jag är ingen somnare. Jag är heller ingen vaknare. Sömn är inte min grej. Det är väldigt omständigt. Kanske ska man uppfinna ett piller som gör så att man slipper sova på riktigt. Att man inte blev trött förens man själv ville det. Det hade varit vackert. På riktigt. Som tur för mig ikväll har jag sovmorgon och börjar inte förens ett imorgon.

Nu funderar jag på hur det kom sig att man började säga nätverk istället för vänner och bekanta. Är det fejjans fel eller är det bara i mediesverige man gör så? Det var en tjej på båten från Djurgården igår kväll som sa nätverka. Tänk på det. Det låter sjukt weird.

Hela grejen med internet är lite skrämmande. Grejen med nätverket och vem som kan se, kan alla se? Alla kan se. Vad visar jag då. Vad får människor för bild av mig? Av min blogg? Av min twitter? Av min facebook? Av min websida? Jag brukar inte läsa vad jag har skrivit här i efterhand. Jag tror att jag skulle tycka att jag var sorglig då. Jag är sjukligt intresserad av vad andra får för bild av mig. För det är svårt att inte tänka på vad andra tycker och tänker. Det är svårare när man är i en ny grupp av människor. Svårt! Vad får mitt närverk för bild av mig? Svåra frågor. Vill jag visa upp mig som jag visar upp mig idag. Jag vet inte. Kanske. Jag har ju velat det hittills. Jag vill ju vara personlig. Det tycker jag är vackert. Och jag tycker inte att jag har putsat så mycket på mig själv här. Det är också ganska vackert. Fel är vackra. Fel är karaktär. Är inte världens dyraste frimärke feltryckt? Jag kanske klarar av att fortsätta fläka ut mina brister. Den som lever får se.

Jag borde försöka sova. Jag borde. Finns det någon som har ett tips på hur man ska somna lättast? Det hade lätt varit behövligt nu. Hur gör djur? Ha. Ha. Någon som minns? Nu blir det bara strunt. Det håller inte ihop längre. Den röda tråden försvann! En historia med ett dåligt slut. För det är slut just nu.

Get up on the horse again mister

2010-09-08T22:57:00.004+02:00

När vet man om man är redo. På riktigt?
Är man någonsin redo. Egentligen?

Jag är inte redo. Men var jag redo för att flytta till London? Var jag redo för att börja på gymnasiet? Var jag redo för att ha sex första gången? Har jag någonsin varit redo? Min sinnesstämning går väldigt mycket upp och ner just nu. Jag pendlar.

Jag vill ju vara positivt as hell. Det är svårt. Det är ännu svårare när man är osäker på vem man är. Berghs får mig att ställa massa nya frågor som jag inte har ställt förut. Kanske är det bra. Fråga är bra. Kanske blir det vackert i slutändan. Kanske lär man sig mest när man kan minst? Kanske får man se på saken från det hållet. Kanske är ett användbart ord. Smaka på det som min retoriklärare skulle ha sagt. Smaka.

Men att vara redo för något betyder ju att man är förberedd. Hur kan man vara förberedd på livet? Alla dessa frågor. Någonstans finner jag det vackert. Frågor är nyfikenhet. Nyfikenhet är vackert. Jag är nyfiken på mig själv. Och alla de här frågorna får mig att känna mig väldigt ung. Det var länge sedan jag kände mig ung. Inte förberedd. Inte tillräckligt erfaren. Som en liten pojke. En pojke som inte riktigt vet hur han ska reagera i alla situationer. En pojke som helst av allt vill krypa upp i mammas knä och låtsas som att världen inte finns. Iallafall för en stund. En pojke som har funderat ut hur han vill vara men inte har en aning om vilka steg han ska ta för att komma dit.

Hur gör man?
Hjälp? Snälla.

Nästa steg. Fokusera. En sak i taget. Men allt kommer ju på en gång säger han då. Nej. En sak i taget. Fokusera. Fokusera. Om det var så lätt att bara säga en sak och vara det. Kanske är det fantastiskt lärorikt för mitt framtida yrkesliv. Att veta hur svårt det är att utveckla mig själv. Vetskapen om att man inte kan säga vad man vill vara utan man måste faktiskt vara det också. Fokusera. Ett steg i taget. Fokusera. Fokus. Bli redo. Fokusera. Redo. Get up on the horse again mister. Mammas knä finns inte i närheten. Det fungerar inte så längre.

T A . D I G . S A M M A N.

Framtidstro. Fokus. Ett steg i taget pojke lilla. Det är fantastiskt att ha ett mål iallafall. Det är något vackert med strävan. Vackert är mitt nya favoritord. Smaka på det.

Plockar ihop mig själv. Fokuserar. Det ska gå bra.

Klibbig cool kid

2010-09-06T11:06:00.002+02:00

Jag måste bara säga att det känns som om jag har gått i skolan i två månader nu. Fjärde veckan börjar idag. Förra veckan kändes enormt lång. Det hinns med så mycket. Men det var inte det det här inlägget skulle handla om.

Bröd är vackert! Och det är lite smått obegripligt att jag inte har köpt bröd på ett år. Det skulle inte ens falla mig in. Jag åt köpt bröd när jag var hemma i Borås i julas. Det är inte gott. Det kanske egentligen är en last, att må dåligt av köpt bröd? Jag vet inte. Jag är enormt kräsen, tror jag. Eller när något är äckligt så är det näst intill oätbart. Rickard i ett nötskal.

Men iallafall här är resultatet av söndagskvällen. Nej, det är inte en surdeg. Men ja, jag känner mig sådär klibbigt mediestockholmsk, alla coola kids bakar ju bröd. Men det är fantastiskt gott. Och jag började med det för att det är billigare än köpt bröd! Bra anledning.

Och nu blir det reklam

2010-09-05T13:27:00.003+02:00

Eftersom jag är väldigt intresserad av kommunikation och går på Berghs så fick jag lite gåshud precis. En interaktiv novell på Spotify. Kan det bli mer rätt? Sök efter en kod, A5M4, för att börja. Sen är allt upp till dig och om du gör rätt så får du höra en låt som inte har släppts än av bandet Hurts.

Det här är magiskt.

Och det blir ju inte mindre bra av rösten som berättar historien är engelskt sexig. Men idén är ju bäst, den är sexig. Wow. Hänförd.

Bra dagar

2010-09-04T22:04:00.002+02:00

Åh.
Det är en bra dag idag.
Jag är bra idag.

Det är skönt att vara själv ibland. Idag är det väldigt skönt. Hitta-mig-själv-töntigt. Men ändå skönt. Jag är ganska töntig. Det känns så. Allways been, allways will be. Ish. Jag ska göra mitt bästa för att slappna av mer.

Jag känner att jag byter blad nu, ett nytt kapitel i mitt liv. Wow! Imponerande känsla. I'll go and fuck myself now. Lovely.

Men det är en bra dag idag. Och imorgon kommer att bli en bättre dag. Måndag kommer att vara en spännande dag. Men det ska vara mer Hakuna Matata nu. Bara bra dagar.

Inspirerad av ett glas vin

2010-09-02T23:47:00.005+02:00

Jag vet att det är lite sporadiskt mellan inläggen just nu. Jag skyller allt på Berghs. Jag vill skriva här. Jag är väldigt ärlig här och det är väldigt befriande. Men jag har inte riktigt tid och inspirationen envisas med att vara frånvarande. Förutom idag, efter ett glas vin, det bara rinner ut genom fingrarna.

Det är torsdagskväll, natt? Tio i tolv. Har det blivit natt då? Vi kör på kväll tycker jag. Jag skulle vilja sitta på axeln när ni läser det här. Det hade jag tyckt varit intressant, jag är en lyssnare, tar in intryck och bearbetar dem. Jag är inte en talare. Men jag gillar att ställa frågor så att jag kan lyssna. Men nu vill jag sitta på er axel och höra era funderingar när ni läser texten. Det är lite med Berghs allt är en prestation. Fruktansvärt peppande och ännu mer krävande. Jag vill suga i mig beröm som en igel för man vet inte riktigt när man får det nästa gång. Och min självironi efter tre veckor i dammen har eskalerat tusenfalt. Det är ganska vackert.

Och nu har jag börjat fundera på om det är värt att publicera det här på Facebook. Vad kommer mina extremt coola klasskamrater tycka om mina tankar? Det är skrämmande. Prestige. Och jag känner att jag inte utelämnar detaljer om mig själv för att skapa den perfekta bilden av Rickard. Det är här jag har chansen att vara ärlig och jag gillar det. Jag gillar att vara extremt personlig. Det är verkligen vackert.

Jag känner ångest inför framtiden eftersom jag vill så mycket. Så mycket. Och någonstans skulle jag känna mig misslyckad om jag inte når dit jag vill. Samtidigt som jag aldrig vill ge upp. Jag slutade ju aldrig att söka (reklam)kommunikationsskolor. Ge aldrig upp Rickard. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Nu ska jag fortsätta att öva på min presentation för att se döden i ögat och förlora mitt krig imorgon.

Ett glas champagne eller ett svettigt gym?

2010-08-29T17:21:00.003+02:00

I tre månader har jag skyllt på att jag har haft ett jobb som tagit kål på mig fysiskt. Tagit alla mina krafter och egentligen inte lämnat något annat än ett skal vissa dagar. Nu har jag inte det där jobbet. Nu har jag ingen vettig ursäkt längre. Så jag tog faktiskt. Hör och häpna! Bussen till Friskis Skrapan och T R Ä N A D E. Jag är lite lätt imponerad av mig själv. Det var länge en enorm tvekan.

Ska jag? Ska jag inte?

Ni har listat ut det mina vänner. Jag tycker inte att det är det allra roligaste att träna. Speciellt när man kan sitta och dricka vin och champagne på Pontus by the sea och se Stockholms inlopp i skymningen. Det är vackert. Men nu har jag ju faktiskt då kommit iväg och jag blir alltid lika förvånad över att se människorna som tränar. Vem kommer på idén att träna i flip-flops. Vad är historien bakom det? Hur mycket måste man inte gilla sina flip-flops för att gå och träna i dem? Det blir jag nyfiken på.

En annan sak jag gillar med att träna är att det är en fantastisk plats att fundera på. Dra slutsatser och tänka. Det är liksom lite ostört mitt bland alla. Det är vackert. Oftast när jag tränar så är jag väldigt ineffektiv. Och jag tröttnar liksom lite, lite för fort egentligen. Men å andra sidan har jag inga ambitioner om att se ut som en kylskåpslyftare. Det är inte min grej. Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Så länge jag stannar här är det okej. Då kan jag med att inte vara så effektiv.

Smala linor på rad

2010-08-28T14:50:00.003+02:00

Jag vill berätta något roligt. Något intressant. Maximalt intressant. Det är tomt. Jag visste ju det. Att det var tomt. Vetskapen om tomheten skapade själlösheten. Och ett skal, oavsett hur vackert det är, kommer aldrig att lura någon om det inte finns något innehåll. Om skalet inte ens är vackert blir det ju skrattretande och själlöst. Och jag visste ju det.

Skrämmande bitter jag låter. Det kan ju faktiskt bara bli bättre nu. Egentligen. Bara bättre Rickard. Det låter vackert. Man börjar ju inse sina svagheter på ett annat sätt. Hur mycket plats man ska lämna åt andra är en balansgång. Jag skulle vilja våga ta mer plats. Leda mer. Men det är en balansgång på en smal lina. Det kan ju också bara bli bättre. Och jag har ju hela mitt liv på mig att bli bättre på allt jag vill bli bättre på. Det är bara att jag är så sjukligt otålig och vill ha allt nu. NU!

När jag inte kom in på Dovas

2010-08-22T22:12:00.005+02:00

När man inte kommer in på Dovas så är man full. Det är så det borde vara. Då borde man vara så dräggfull att man inte kan uttala sitt eget namn och har glömt bort vad ens mamma heter. Alla som någon gång varit student i Stockholm måste veta vad Dovas är. Alla som vill ha en billig öl i Stockholm måste veta vad Dovas är. Det är ett av sunkhaken. Inget som man tar någon på första daten till direkt. Ingen som man någonsin tar en date till. Dovas finns på tre ställen, vad jag vet, i Stockholm så det är ju en kedja av sunkhak. Inte för att jag vet varför man vill ha en kedja av sunkhak. Men Dovas ägare vill det iallafall.

Det är billig öl och ingen dresscode att tala om. Det enda som inte riktigt är accepterat är att man är glad. Det har nog inget med Dovas att göra, mer med deras misslyckade vakt att göra. De röda repen hjälper liksom inte till. Tvärtom. Den misslyckade känslan blir bara större tack vare de där repen. De skrattar lite åt vakten i smyg och han vet om det. Och så länge man inte riktigt har nöjt sig med sitt öde som vakt utanför Dovas så tror jag att man egentligen vill sprida sitt missnöje lite extra mycket. Därför. Var inte glad när du vill gå in på ett sunkhak som Dovas. Det accepteras inte. Du har druckit för mycket heter det. Även om du själv inser att du inte ens är i närheten av att ha druckit för mycket. Du är inte i närheten av att glömma bort vad din mamma heter eller hur man uttalar ditt namn. Inte i närheten. Du är bara glad.

Ibland går det även att upptäcka den här bitterheten bland vakter vid andra dörrar. De är liksom sura för att de inte har kommit längre än till dörren. Det tror jag. Jag skulle inte vilja stå vid en dörr och frysa hela natten samtidigt som jag tittar på hur varmt, naket, roligt och alldeles, alldeles underbart det är där innanför. De vill sprida sin bitterhet och släpper inte in glada människor. Jag är övertygad om att de har en hemlig önskan om att stänga ute hela världen så att de kan skratta oss rakt i ansiktet åt vår olycka.

Fast det bästa med att bli nekad på ett ställe som Dovas är att man kan gå vidare till ett ställe som Kåken och faktiskt träffa på en trevlig vakt och en massa andra trevliga människor.

Först tar slut först

2010-08-21T20:26:00.005+02:00

Då var den över. Första dagen och första veckan. Tid som vi aldrig kommer att få igen. Det är nu processen börjar, omvandlingen från oskyldiga och nyfikna studenter till cyniska reklamhjärnor. Jag började processen på allvar idag med att köpa en MacBook Pro så att jag kan vara lika cool som alla andra i min klass. Ja, alla andra på hela skolan. För Berghs är en plats där skämt om att stämma Apple fungerar lite extra bra.

Första vecka. Den som endast går ut på att ha kul. Den är över och det är nu allvaret börjar på riktigt. I can't wait for it. På riktigt. Det är ju faktiskt Berghs, två år av casefilmspluggande. Men jäklar vad snygga casefilmer man kan göra sen.

Och det går ju inte att inte bli lite kär i hela stämningen när det är så intensivt. Just nu känner jag lite att min grupp är min klass. Vi hade verkligen en kalasvecka. Och jag tycker inte ens synd om alla de turisterna vi trakasserade. Jag hade lätt tyckt att det hade vart kul om jag vart turist. Ovanlig semester.

Och just nu när jag sitter här och tar in veckan så ringer en fyraåring på min dörr. Han har sin mamma i handen. Han vill inte mig något. Jag kan inte förstå att bara för att man är fyra ska man få bete sig hur som helst. Jag ringde verkligen inte på någon annans dörr utan anledning när jag vart fyra. Det är liksom inte en godtagbar ursäkt. Småbarnsföräldrar borde titta på sig själva från omvärldens ögon. De är nog jobbigare än tjuriga tanter! Men de ska ändå inte få förstöra min kväll.

Den där dagen

2010-08-16T20:22:00.003+02:00

Så kom den då. Dagen. Jag måste säga att det har känts lite halvbra ibland, att ha kommit in. Det var ju så lätt. Det går inte att säga att det inte var lätt. Det är ju precis samma sak med Gröna Lund. Fjortontusen är ju ganska många. Det är ju inte svårt om det går första gången. Och ibland är det ju jakten som är rolig. Jakten gör lyckan och övertygelsen om att man är bra större när man vinner priset. Det har känts mest som en annan dag i paradiset som är mitt liv.

Men där, då, imorses, så var jag ibland tvungen att nypa mig i armen för att det kändes så overkligt. Och de fick en att känna sig ganska utvald trots allt. Att konkurrensen var ganska tuff. De sa inte hur många som sökt. De säger aldrig det. Men de sa att vi var utvalda och då kändes det lite så. Och nu är jag mer övertygad om att det är rätt val även om det valet fortfarande är lite skrämmande på något sätt. Det är så stort. Enormt. Finns inget slut, inte på två år iallafall. Och enligt Berghs tar det inte slut då heller. Vi blir delar av Berghs-DNAt. Creepy stuff!

Just nu så måste det sjunka in lite. Det är liksom lika stort som mina förväntningar. Jag förmår inte riktigt att greppa det hela just nu. Imorgon kanske. Kanske nästa vecka. Snart säger vi. Bäst så. Men det ska nog bli bra med tiden.

Det är lite trevande mest för att det är ovant. Fast egentligen känner jag mig mest sjuk. Nu börjar jag få ont i bihålorna. Jag hoppas att slutet närmar sig, att jag snart ser ljuset. Annars får ni hålla er på en armlängd.

Världens bästa familj

2010-08-15T22:31:00.004+02:00

Eftersom förra inlägget var så enormt mycket att läsa tänkte jag visa världens vackraste mamma, pappan med världens sämsta roliga humor och cool bror. Grinda, Stockholms skärgård, fjortonde juli tjugohundratio. En av sommarens vackraste dagar.

Stockholm tur och retur

2010-08-15T16:09:00.007+02:00

Så fort man sätter sina fötter på Stockholms perrong kommer det. När man kliver av tåget. Det finns i marken, det finns säkert i luften också. Jag-måste-förbi-hur-kan-ni-gå-så-långsamt-och-på-fel-sida-är-ni-turister-eller? Det är något med Stockholm och kollektivtrafiken som gör det omöjligt att gå långsamt. Jag tror att det är mest för att min buss bara går två gånger i timman på kvällarna. Man blir lite sur om den bussen missas. Mycket tråkigt! Därför är alla människor som sinkar en fullkomliga idioter. Nästan iallafall. Jag försöker alltid le. Det blir trevligare då, min värld blir gladare om jag ler. Om du ler. Du borde testa det. Le. Det hjälper även om människor som står i vägen.

Jag kan tycka att det är lite intressant att åka tåg. Det liksom händer alltid något. Ibland så vill någon ta ens plats. Jag sitter på min plats, 201 närmast fönstret. Ful tant kommer fram till mig. Det där är min plats. Jag. Nej, det här är min plats. Ful tant, ja men jag har bokat fönsterplats, titta här på min biljett. Jag, okeeeeej. Låter extremt irriterad, tyckte jag iallafall. Och jag är ju inte sådan att jag måste sitta vid fönstret, det liksom gör mig inte så mycket, jag är ganska anpassningsbar. Ful tant kanske vill titta på sin egen spegelbild i fönstret kan man ju tänka sig. NEJ! Mina vänner, hon sätter sig och läser nittionio procent av tiden. Och jag är lika förundrad som ni men en fönsterplats på ett tåg måste göra läsningen oändligt mycket mer mångfacetterad. Jag hade frågat om jag kunde formulerat en begriplig fråga men jag var verkligen så full av förundran att jag inte var kapabel till det.

Andra gånger så hamnar man mitt i en barnuppfostran. Skånsk mamma, typ fyrtiofem år. Grinig unge, som vet exakt hur han ska göra för att få som han vill. Alkoholiserad knarkande stockholmare, typ tjugofem år och ute efter någon att dela säng med. Tjugofemåringen berättar om hur god 7,5% öl är. Liksom, de andra är för svaga för honom. Men han vet ju att många kan tycka att 7,5 är för starkt, som hans mamma. För hans mamma provade en sådan som hon fått av honom en gång minsann! Hon spottade ut första klunken.

Skånsk mamma koncentrerar sig på sin son som inte riktigt vill sitta still så han får titta på film. Tjugofemåringen berättar vidare om det ena och det andra som han vet. Till exempel att de har gigantiska vindkraftverk längs med spåret. Verkligen jättestora! Och bladen. Wow! Svårt att hitta någon människa som var mer imponerad av sig själv och sin egen kunskap just då.

Cafévagnen rullar förbi. Grinig unge vill först inte ha något. Sen vill han ha det. Då får han inte det för han vill bara ha för att ha. Han bli H-Y-S-T-E-R-I-S-K. Grinig räcker liksom inte till. Bärsärk, man förstår hur vikingarna var när de slogs. Ögonen. Jag säger inte mer. Jag blev rädd.

Först är Skånsk mamma obeveklig. Men Grinig unge vinner. Och han får springa iväg. Tjugofemåring säger att han kan hjälpa till, Skånsk mamma tycker inte att det är en bra idé, jag förstår henne. Vi åker förbi de gigantiska vindkraftverken och Skånsk mamma håller med, de är stora. Tjugofemåringen får samtal från sin mamma, går iväg för att få bättre mottagning. (Mellan Göteborg och Halmstad suger telefonmottagningen, mellan Göteborg och Stockholm är den väldigt bra)

Tjugofemåringen hittar Grinig unge på vägen till cafévagnen, han följer med. Skånsk mamma har förlorat alla sina slag, troligtvis också kriget. Hon ville ju bara läsa sin bok i lugn och ro. Inte bli raggad på av en asläskig tjugofemårig stockholmare med ett riktigt drygt uttal.

Samtidigt i vagnen, det sjuttonåriga killgänget från Stockholm som liksom inte riktigt vet hur man åker tåg. Eller så har de bara glömt av. Kvar i vagnen är det jag och en svensk-dansk familj med en mamman som håller på att bryta ihop av allt ljud. Och så säger hon att hennes dotter är fantastisk, dottern frågar, är det för att jag är tyst? Mamman svarar inte. Men jag vet att dottern är fan smart. Jag tyckte synd om mamman och önskade henne en fortsatt trevlig resa när jag gick av. Det är bra att vara trevlig. Det är bra att le. Det har jag lärt mig i Stockholms kollektivtrafik och på Gröna Lund. Det hjälper verkligen.

Flickan som lyser mer än solen

2010-08-06T22:56:00.004+02:00

Även om jag vill strypa dig ibland. Några enstaka gånger. Inte alls ofta. Och det spelar inte någon roll för när jag sitter här och du sitter där då lyser du. Som du alltid har gjort. Som du alltid kommer att göra. Jag vill bara säga förlåt för att jag är så hemskt dålig på att diska, plocka upp mina smutsiga kläder och städa. Jag skulle inte vilja bo med någon annan. Du får mig att må väldigt bra. Oförskämt bra. Du förstår mig.

Köpt identitet eller blir det vad jag gör det till?

2010-08-05T21:57:00.003+02:00

Min hjärna tog slut på visa saker igår. Jag har inget vettigt att säga längre. Har lika många hjärnceller som en hamsters hamstersunge idag, så kalla mig för gumman! Det är tomt. Förutom att jag redan börjar få prestationsångest inför hösten. Världens bästa skola. Två år i rad. Hur toppar man det? Hur glänser man på en sådan plats?

Samtidigt känner jag, när jag tänker på det, att jag faktiskt la ner min själ i de där jävla arbetsproverna. Inte som när jag sökte till Forsbergs och kom in. Det går inte att jämföra. Jag är stolt över att jag kom in. Men det skrämmer också skiten ur mig. Jag kommer säkert att få en hjärtinfarkt och gå in i väggen tack vare prestationsångesten jag lever med. Det känns läskigt. Men egentligen är det nog bara just nu. Liksom, det är kanske normalt. Nervositet. Insikten att det faktiskt är nu det börjar. Det liksom är nu allvaret börjar.

Jag hoppas bara att alla mina tusen och en förväntningar uppfylls. Och de är liksom milshöga. Så jag hoppas verkligen. Och ibland så måste jag nypa mig i armen för att förstå på riktigt. På något sätt så känns det som om det är en nivå högre. Det är inte 48H med dåliga copylösningar. Det är inte arbetsprover man slänger ihop på en vecka när man har tid över på jobbet. Jag kanske har helt skev kunskap om vad Berghs är. Hyper kanske är bättre. Fast å andra sidan. De har ingen copylinje. Beckmans kanske är bättre. De tar inte betydligt färre. De är gratis. Konkurrensen måste ju vara hårdare. Alla plockar inte ner 173000 från ett träd, gräver upp en sjörövarskatt eller länsar trustfunden.

Köper jag mig en identitet? Köper jag mig en framtid? Betalar jag för att få ett jobb om två år? Eller blir det faktiskt på riktigt det jag gör det till? Det är frågan som kommer att besvaras inom kort. Berghs börjar den sextonde augusti. Det är galet snart.

Tanten och gumman

2010-08-04T20:42:00.005+02:00

Har hållit på att minska några bilder på världens vackraste mamma och min familj. Men det bara krånglar med mig så vi tar det snart. Hoppas jag. Har lite annat kul att berätta mina kära vänner! Idag vart jag på NK och köpte nya underkläder, när jag är där och funderar på vilka jag ska välja. Då kommer det in en tjej, dam, eller rättare sagt tant! Ja, hon vart en tant på sextiofem bast minst!
Den snälla försäljaren frågar om hon vill ha hjälp. Vad tror ni tanten vräker ur sig?

Har ni stringkalsonger för män? Min fantasi är inte nådig mot mig för jag tror inte att det finns någon som fortfarande har en relativt fast kropp som skulle vilja få stringkalsonger av henne. Men jäkla kinkytant! Jag flydde fältet fort som bara den. Som tur var så hade de inte längre stringkalsonger. Amen!

En annan sak som jag tänkte på när jag slutat jobba i tisdags och skulle gå av färjan vid slussen. Så säger coola killen till sin lika coola tjej. Kommer du gumman? Fy fan vad lame att säga gumman till sin tjej, till någon tjej. Hur tänker man då? Liksom gumman, var det det bästa man kunde komma på? Det är ju typ som att prata med en åttaårig tjejs hamsters hamsterbarn. Gulligullgumman. Gulligullhamster. Samma sak ju. Lika många hjärnceller måste de ju ha med. Gumman och hamsterns hamsterbarn. Gumman låter ju helt hjärndöd, som om någon har blåst ut alla hennes hjärnceller och det enda hon kan göra är att sitta och rynka med näsan.

I rest my case.

Sommar, höst, kvällar och Stockholm, det rimmar på något sätt

2010-07-28T19:27:00.002+02:00

Trots allt slit och stånk. Trots alla långa och väldigt många arbetspass. Trots avsaknaden av semester. Det har varit. Det är en bra sommar. Jag önskar bara just nu att mitt sommarparadis inte hade varit fyra och en halv timma bort enligt SJs tidtabell. Om man nu kan lita på den.

Det är en värd sommar. Och jag trivs egentligen ganska bra med min situation. Jag gillar att säg att jag ska börja på Berghs. Det känns bra. Jag hade bara velat göra fler roliga saker. Men just nu känner jag mig ändå ganska ung. Det finns liksom tid. Och om det går att fixa så man kan arbeta på distans emellanåt i framtiden så kan man ju resa ut i vida världen med. Det skulle vara flott.

Samtidigt får den här låten mig att längta till Stockholmshösten. Rösten låter vacker. Och sorglig.

Allt medan den tjocka ungen har vattenkrig utanför mina nytvättade fönster som blev så rena att en fågel flög in i ett av dem. Det är också en mening. Nu ska jag ändå njuta av det som är kvar av sommarkvällen i Stockholm. Det är liksom något magiskt över det med. Härligt.

Försvinnande diskberg

2010-07-25T13:42:00.003+02:00

Nu är berget av disk avklarad. Det betyder att jag snart inte är helt själv längre. Att melankolin är borta tills imorgon. Då måste jag vara glad. Jag ska jobba.

Melankoli tycker jag är ett vackert ord. Det låter lite som en stormig dag i november på havet. Eller rättare sagt som lugnet före stormen. Det ligger som ett fuktigt täcke över allt. Det är de dagarna man verkligen inte längtar efter på sommaren men när man väl befinner sig där så kan man faktiskt se det vackra i det. De gråa molnens spel på himlen. När åskmolnen väller in. Kväll. Det är melankoli. Lite Bergman och demoner. Vackert.

Men det är inget som är sådär hälsosamt. Så jag lyssnar på den här låten och gör mig lite gladare. Snart skiner nog solen igen till och med. Det som dock är bra med melankoli är att texter känns mer äkta. Jag vet inte. Det kanske är Bergman och demonerna igen. Han var ju ganska duktig. Tror jag. Alla säger det. Jag vet inte. Har aldrig sett en Bergmanfilm. Jag borde nog skämmas lite nu!

Nu ska jag antingen titta på porr eller Lejonkungen. Kanske båda, kanske samtidigt.

There ain't no sunshine when she's gone.

Persona non grata

2010-07-25T04:49:00.004+02:00

Min melankoli sprider sig över lägenheten och diskberget som jag inte har diskat mest för att jag är själv. Ensam. Vem bryr sig då? Min melankoli passar så bra ihop med vädret så det kanske inte är så konstigt att det blev regn på riktigt igår för första gången på hur många veckor som helst. Det liksom stämde in.

Dessa helger av vi och inte jag gör alltid så här med min sinnesstämning. Vi är... Vi gör... Vi känner... Inte du, det här gäller bara oss och utanförskapet blir uppritat som en röd, tjock och tydlig linje. Det är en djup avgrund mellan mig och vi. Och det där kletiga vi gör mig lite illamående av avundsjuka eller svartsjuka. Kalla det vad du vill. Det är sånna här helger min lyckliga fasad rasar samman. När jag inte har ett eget kletigt vi.

Men det är väl så här vi är konstruerade för att känna oss trygga måste vi leva i ett kletigt vi. Om man inte gjorde det kunde man ju inte jaga, äta och för att till slut gå under. Årtusenden av mänsklig konstruktion visar sig aldrig så tydligt som i det avseendet. Det är vara med eller stå utanför. Om man inte kan vara med, om ingen tar kontakt då lever man i en sorts tomhet. I en bubbla för att minska betydelsen av att inte få förfrågan om hur det är.

Men nu ska jag sluta med det här. Ska hoppa in i min bubbla och inte känna något mer. På en armlängds avstånd ska jag stångas med det kletiga. Bekämpa det som jag inte tillhör för att inte bryta ihop och ramla ihop till en liten hög. Och tiden får bli min vän för jag tror på lyckliga slut.

Nedräkning

2010-07-23T10:50:00.000+02:00

Nu går nedräkningen framåt.
Tre veckor. Berghs.
Två veckor. Semester.

Det ska bli ganska skönt att sluta jobba på Gröna Lund på ett sätt. Jag får tillbaks en vettig hygien igen. För hur ofta jag än duschar förblir jag svettig, kletig av glass och klibbig av socker. Det kan inte hjälpas. Fast på något vänster kommer jag att sakna det med. De lyckas verkligen att förmedla känslan av att Gröna Lund är världens roligaste sommarjobb genom sina servicechefer ner till oss säsonganställda. Och de flesta av oss för ju vidare det till gästerna. De flesta. Så stämningen är oftast som en enda stor familj. Det är ganska trevligt. Fast jag kan tänka mig att det är så med de flesta säsongsjobb. Egentligen.

Fast det är ganska tröttsamt ibland. När kassasystemet inte fungerar och man måste göra allt old school manuellt. Då får man lite panik. Eller när de som stängde kvällen inte bestämde sig för att inte städa och bara beställa saft till personalen för hela dagen. Då blir man liksom glad. Kul att börja dagen med att städa i tre timmar, sex timmar totalt eftersom vi var två som städade. Det är liksom inte meningen.

Sen finns det alla de asjobbiga ungarna som man egentligen bara vill skjuta. De som vill gå före hela kön bara för att de bara ska få ett glas vatten. Eller de som är så bortskämda och skriker. Bang bang shot 'em down.

Det finns ju väldigt söta ungar med. Piggelinälskande ungar. Som köper tre stycken på en dag. Och en gång säger två, så att pappa kan få en också. Fast pappa säger att han inte vill ha en. Eller hon som var så blyg att hon gömde sig bakom mammas ben och knappt vågade ta emot sin godisnapp. Då smälter även mitt stenhjärta.

Min första, andra och tredje tanke

2010-07-22T11:03:00.004+02:00

Igår fick jag en godisnapp från mitt jobb. Eller jag tog den. För den gick ändå inte att sälja eftersom plasten inte satt fast. Oh my god tänker ni nu, det var för väl att de inte sålde den.

Den lilla godisnappen, den är inte så liten egentligen, typ två centimeter i diameter, men den heter mininapp. Min första tanke var, jäklar vad stor en stor napp måste vara. (Den väger fyrtio gram mer). Eller nej, min första tanke var, den här vart ju inte så god egentligen. Min tredje tanke var, fan vad det måste vara jobbigt att suga kuk.

Och av vad jag vet, så går inte storlekarna att jämföra egentligen. Inte med mig iallafall. Och så ska man undvika att skrapa i med tänderna. Jag vet ju hur ont det gör. Jäklar massa övning det måste krävas, och en stor mun. Stor mun är nog viktigt. Jag är helt klart full av beundran för alla de som suger kuk bra. Wow! Ni alla är lätt värda en mycket stor eloge. Keep up the good work!

När jag fyllde tjugotvå

2010-07-16T12:05:00.004+02:00

Nu återstår bara ett berg av disk, sängar som ska flyttas ut i förrådet och det där borrandet som inte riktigt vill ge med sig. Vi har såklart solen och allt annat som är vardag i mitt liv just nu. Även om jag önskar att vardagen alltid var som de två senaste dagarna. Om inte alltid så iallafall oftare.

För när bilen rullade ut ville jag springa ifatt och hoppa in. Ibland är det ganska jobbigt att bo långt ifrån min familj.

Jag fyllde tjugotvå i tisdags. Jag fick en frukost, en resväska, en pepparkvarn och pengar. Det var ganska flott. Skärgården var också flott. Men det är något speciellt med saltvatten. Det är det verkligen. Jag gillar hur det känns att jag har badat ända tills nästa gång jag duschar. Och så finns det knappt något bättre sätt att fixa en snygg frisyr på. Saltvatten oh yeah!

Efter två timmar av enorma villor och sommarställen längs med vattnet vart vi framme på Grinda. Sol, bad och en stressad pappa fastän det fanns gott om skugga. Och det vara ganska skönt att somna lite i solen. Hänga med bror.
Och vänta på bord till en halvtaskig restaurang som inte riktigt lyckades och som blev helt dålig när de drog bort markisen för att det "blåste för mycket". Ja, eller hur, de ville bara bli av med oss för när vi gick var den utdragen igen.
Vaxholm nästa dittransporterad med en hundra år gammal båt. Coolt. Vaxholm var varmt. Och röding till middag. Gott.

Hem. Promenad. Ostbricka och sitta uppe till efter tolv. Trevligt.

Torsdag. Ingen stress. Semester. Fotografiska. Parkhäng och picknick. Sova i skuggan. Promenera. Åka in till Östermalm och dricka vin. Roligast var, jag citerar.

"Allvarligt talat..! Gabbe! Vet du vem som sitter på Grev Turegatan?! Michael Douglas och Catherine Zeta Jones"

Det är ganska kul att lyssna på andras telefonsamtal. Vi vände. Mycket riktigt. De satt på en bänk och myste. Lär ju aldrig se någon som är lika känd igen. Egentligen.

Hem. Grilla kött och äta sallad. Och grilla marshmallows! Gott!

Idag. Nu är det bara resterna kvar. Tomt. Det finns liksom inte något som fyller ut lägenheten längre. Och jag har massa vardag att ta tag i. Massa vardags som jag inte ens vill se. Men jag måste och borde verkligen. Jag längtar till den åttonde augusti. Semester. Och jag borde ha en ny dator. Den här är inte så bra. Det suger lite.

Vad gör man när man har tröttnat på att sola?

2010-07-08T14:17:00.002+02:00

Jag har tröttnat på att sola. Vad ska jag göra nu? Vi har varmare än vad det är i Los Angeles. Det är varmt. Det har knappt regnar på en månad. Jag har knappt sett ett moln på en månad. Å andra sidan såg jag inte marken på tre månader i vintras. Jämnar ut sig nu. Man åh, jag gillar verkligen årstider. Det gör liksom livet lite bättre. Kanske ska leta rätt på något museum som jag vill gå på. Liksom. Det är inte riktigt meningen att man ska vara i Stockholm mellan midsommar och augusti. Det är bara turister här ändå. Fast ja, det är ju vackert så att man får lite ont i ögonen. Men jag har ändå inget att göra.

Just nu känner jag mig lite trött. Liksom, mycket känns ganska oinspirerande just nu. Jag vill åka till Halmstad nu. Landet. Åh. Vacker tanke det där. En månad kvar. Jag räknar ner. Jag räknar också ner till den sextonde augusti. Berghs. Jag vill inte räkna ner till den sista augusti. Men jag måste väl. Phu. Skrämmande tanke det där.

Ganska nöjd

2010-07-07T11:19:00.002+02:00

Ska spendera dagen i solen. Sen ska jag handla. Bästa sommaren på år och dar. Bästa vintern med. Egentligen. Bästa året helt enkelt. Jag har inte så mycket att tillägga. Är ganska nöjd just nu. Inte tillräckligt. Det går alltid att bli bättre. Men ganska.

Nu som sagt ska ag införskaffa lite mer hudcancer för jag är övertygad om att det finns tabletter mot sådant när jag väl får det. Eller inte. Men det är för kletigt att smörja in sig och så blir det ändå för varmt så det är liksom bra att gå in ibland med. Nu skriver jag bara massa skit. Just det. Jag hatar stambyte. Det suger verkligen elefanters getpungar!

Right back at you

2010-07-02T11:40:00.004+02:00

Yes. En ny dag. Lite mer Berghsfunderingar. Ibland känner man sig ganska bra för att man har kommit in på Berghs. Det är liksom ändå världens bästa skola. Och det är något som man kan vara stolt över. Något som känns okej att säga när man träffar gamla kompisar som man inte träffat på år och dar. Jag pluggar på Berghs.

Ganska okej. Eller mer än ganska. Och mer än okej med för den delen. Jag tror lite att ju mer komplicerad uppväxt man har haft desto längre vill man komma. Jag vill det iallafall. Jag vill komma långt. Och just nu känns det som om jag inte kan ha kommit längre på mina snart, tjugotvå år. Rekyl, London, Saint Martins, Stockholm, Berghs. Jag är klar när jag är tjugofyra. Undra hur världen ser ut då?

Det som känns bra också är att komma in på Berghs är liksom ett bevis på att man är rätt. Bevisa att jag också kan. En gång i tvåan på gymnasiet hade vi en gästföreläsning av en man som jag då fann väldigt svår att lyssna på. Han sprang fram och tillbaks, pratade i ilfart och lekte soppterriner. Han hette Lars-Gustav Andersson och var eller är lite av en (reklam)profil i Borås. Jag ville verkligen lyssna men störde mig mest på honom så jag sa till att han gärna fick prata långsammare och gå lite mindre.

He don't like. Och undrade om jag verkligen skulle satsa på reklam. Tydligen skulle jag det. Det känns ganska bra. Det känns också ganska bra att jag inte är en osäker skribent som min grammatiklärare på Universitetet tyckte. Det är liksom lite, right back at you. Så det känns bra att gå på Berghs.

Och ännu bättre känns det att någon jag tycker hiskeligt mycket om troligtvis har fått det jobbet hon vill ha.

Nu ska jag ta tag i min dag. Idag ska jag åka in till stan kika på Åhlens om de har en snyggare Mad Men box än den discshop hade, troligtvis inte. Jag kan inte uttrycka min besvikelse i ord. Hemskt är det. Jag ska ligga och sola. Fundera på om det är värt att amortera eller inte. Jag ska duscha också. Och handla. Är det värt att åka iväg och sola? Det hade varit mysigt. Fast jag orkar nog inte det själv och så är musiken bättre hemma.

Yes my darlings. This is the end. For now.Fler

Det här med att flytta till en ny stad

2010-06-29T13:03:00.002+02:00

Det kommer att komma mer om Berghs. Jag har en hel del funderingar. Men inte idag. Idag, när termometern har visat sextio grader celsius (jag tror inte alls att det är för att den står i solen mot stenväggen) tänkte jag fundera lite på hur Östberga är. Så här snart ett år efter inflytten.

Det är sjukt svårt att flytta till en ny stad. Vart är det bra att bo, vart är det inte bra att bo? Hur långt bort från centrum vill man egentligen bo? Många frågor. Det kikades runt på en del lägenheter. En del bättre än andra. Bromma hade fortfarande varit flott. Vad jag kommer ihåg, så vart den väldigt fin. Men den vart nog också egentligen för dyr. Jag är tacksam över att det inte blev Kisa eller Fruängen. Phu! Handen och Kallhäll vart fint, men långt! Så det känns ändå ganska okej med tanke på vad det valdes mellan.

Ändå. Ett år senare och stambyte som håller på att förinta alla mina hjärnceller med det ständiga borrandet. Jag vill flytta! Det här suger. Och nej, det är inte bara borrandet som jag inte är överförtjust med egentligen. Läget är ju okej, men att åka buss är väldigt trist. Och grozchney-husen livar inte upp heller. Fast bland det tråkigaste är att alla andra som bor här känns så jäkla apatiska med neddragna persienner och skräpfyllda balkonger (skräp som deras ungar senare slänger ner på vår terrass), det ser ut som om ingen egentligen bor här. Det är en ganska död del av Stockholm, förutom borrandet.

Men ja, jag vill verkligen flytta. Ta mitt pick och pack och strosa vidare. Det här börjar bli lite för mycket.

I en dimma av kärlek på en skärgårdsö

2010-06-27T15:17:00.004+02:00

Tänkte dela med mig av något som alla borde få uppleva. Svensk sommar när den är som allra bäst. En av mitt livs vackraste kvällar. Jag har inte ändrat något med bilderna alls. Ljuset var så här fantastiskt.

Smälter som is på Nordpolen

2010-06-27T12:24:00.004+02:00

Jag funderar på om jag har börjat smälta det än. Om jag har smält vetskapen av att gå på Berghs i två år. Jag vet inte. Jag gillar fortfarande Herr Grouchos citat om att inte vilja tillhöra en klubb som vill ha en som medlem.

Det kanske är fört svårt att smälta. Att acceptera. Det är konstigt. Och nu blir jag lite rädd, är jag verkligen redo för att resten av mitt liv ska börja i år? Vill jag inte göra andra saker först? Fast jag kommer ju inte direkt säga nej till min plats. Men jag tror, precis som Karen i Californication att det är hälsosamt att ifrågasätta. Så nu är jag ifrågasättande.

Jag undrar om jag kommer att vara nöjd med mina prioriteringar i framtiden. Om det skulle vara något som jag skulle ha gjort annorlunda. Jag tror att jag kom in på Berghs just för att jag är redo nu. För att Berghs tyckte att jag är redo. Men ett långt steg in i det okända är ett mycket läskigt steg. Fast å andra sidan. Jag brukar vara bra på läskiga steg. London. Stockholm. Det var väl kanske inte de allra lättaste stegen i mitt liv fast de gick väldigt bra i slutändan ändå. Fast på något sätt känns Berghs som ett större steg. Det känns som att det inte kommer att gå att ändra sig på samma sätt. Men varför skulle jag vilja ändra mig? Varför skulle jag vilja det? Det är ju en helt galen och väldigt hälsosam tanke.

Men helt klart. Det är ett väldigt långt steg. Ungefär som att hoppa över Helvetesgapet. Vad händer om man inte är tillräckligt spänstig?

Om ni inte redan vet det så använder jag den här bloggen för att inte bli helt galen. Jag pratar med mig själv här.

This is the year it all will happen!

2010-06-22T20:59:00.008+02:00

Och det blev imorgon. Eller idag. Beroende på hur man ser det! Jag har inte kunnat sova på de två senaste nätterna för att jag har försökt att föreställa mig hur glad jag skulle bli. Det gick inte att föreställa sig. Jag var inte ens i närheten. Men nu vet jag bättre. Nu vet jag hur glad man blir när man kommer in som Copy på en av världens bästa reklamskolor. Kommunikationsskolor? Undra vad Berghs vill kalla sig.

Det spelar ingen roll just nu. Jag är inne. Och jag vet. Det är nu det tuffa börjar. Allvaret så att säga. På riktigt. Och j#£@%r vad jag ska jobba för det. Verkligen. Det är ju liksom chansen. This is the year it all will happen så att säga.

Jag sökte ju från början AD. Men när de sa att det syntes att jag kunde skriva började jag tänka. Och tankar är ju bra. Form kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Men med en vecka av soulsearching har jag insett att copy passar mig fruktansvärt bra. Jag gillar verkligen att skriva. Det är ju därför den här bloggen existerar. Och även om jag har en kamera så är jag inte så bildlig av mig. Det är inte riktigt min grej. Typografi, bokstäver och ord. Jag gillar det och det har nog egentligen alltid synts. På något sätt. Till och med när jag tecknade när jag gick på dagis fanns orden där. Egentligen. Det är nog rätt. Det känns så.

Men nu, just idag finns det egentligen inte ord. Det går inte att förklara. Och jag tror att under hela sommaren kommer jag att vakna upp lite vart som och inse, jag ska gå på Berghs.

Jag vill komma ihåg allt det här. Jag vill komma ihåg lyckan. Det är nog samma lycka som ens första jobb i branschen man vill jobba i ger. Det var också fantastiskt. Den är så ren och skär. Också obeskrivlig. Jag vill liksom dela med mig av glädjen och berätta om det för hela världen! Det är nog det mest karaktäristiska för sann glädje. Man vill sprida den.

Jag ska göra ett försök. Mest för min egen skull för jag har så dåligt minne. Jag kom inte ens ihåg att berätta det under intervjun när de frågade om mina dåliga egenskaper. Så dåligt är det. Så jag försöker skriva ner allt jag vill minnas. Och den här dagen vill jag minnas, den tjugoandra juni tjugohundratio. 22/6-10.

Jag har tittat på min telefon varannan minut hela dagen. Förutom den minuten Berghs ringer. Jag har jobbat på Grönan idag med så tiden har gått relativt fort. Det känns bra. Sålde remmar. Det var inte remväder idag.

Fast Stockholm visade sig verkligen från sin allra bästa sida. Skrämmande vacker stad jag bor i. Iallafall, tiden gick. tiden blev 16.53. Ska berätta att min telefon är på ljudlöst så hör inte att det ringer. 16.53 ringde det. Jag har lagt in Berghs nummer i min telefon. Jag vet. Jag vet!
Jag börjar räkna min kassa. Tittar lite snabbt på min telefon. Ett missat samtal. Pulsen ökar.

Säger att Berghs har ringt till mina jobbarkompisar. Jag går ut i gränden som gäster inte får gå in på vid skrattkammaren. Jetline och Vilda musen rakt ovanför. Snacka om Berg-och-dalbaneskrik.

Ringer upp. Receptionist. Ni har ringt mig. Jag har sökt reklam. Aha. Kopplar vidare. Hissmusik. Gelében och en puls på trehundra. Snart viker sig benen. Hissmusiken tar slut. Hej. Du har kommit in på copy. Jag tror inte att jag har förstått det än. Hoppar jämfota så högt jag kan i en cirkel och fortsätter att prata. Klart jag vill gå. Nu känns copy mycket bättre än AD. Jag skulle nog ha blivit lite besviken om det blev AD, iallafall nästan.

Nu vill jag bara sprida glädjen. Den är fantastisk.

Arbetsprover, som ett brev på posten!

2010-06-22T20:36:00.007+02:00

Här kommer de. De omtalade och efterlängtade arbetsproverna! Trumvirvel!

Uppgift ett. Marknadsför svenska tomater.

Uppgift två. Lansera den digitala läsplattan "Som-en-bok".

Uppgift tre. Hitta på ett tjänstekoncept för nyblivna pensionärer. Min idé, en fritidsgård för dem! Det här är brevet och bullarna som marknadsför den.

Uppgift fyra. Designa en t-shirt som får förstagångsväljare att rösta. Tänk er, en t-shirt ska få någon att gå och rösta?! Hur svårt är inte det egentligen? Iallafall. Min är interaktivt. Du får göra lite som du vill.

Det var allez. Hade med några egna saker med. Men det får bli en helt annan historia.

Svävar i det okända

2010-06-21T23:01:00.002+02:00

Ännu en dag i svävande i det okända. När hör de av sig? När hör Berghs av sig. Och jag ska nog, kanske, snart, eventuellt lägga upp mina arbetsprover. Kanske. Helt säkert om jag kommer in. Då ska jag ta tag i mig själv och fixa!

Snart. Imorgon kanske jag vet?

Image och personligt varumärke, för första gången

2010-06-18T15:55:00.004+02:00

De senaste dagarna har jag funderat på vad som krävs för att skapa sig ett namn. Som gör att människor kommer att känna igen mitt namn och associera det med något positivt.

Liksom, som att mitt rykte har föregått mig. Inte som Kissie som bara är värdelös. Ingen kommer ju att vilja arbeta med henne, även om det bara är låtsas. Det är ju hennes image ändå. Image är ju den man är. Och det går ju egentligen inte att hitta på en image för jag tror att man måste leva den rakt ut. Precis som att Vattenfall inte kan säga att de kämpar för miljön när de är störst på kolkraft. Det går liksom inte ihop. Jag är min image. Företag är sin image. Kissie är också sin image, även om hon tror att hon inte är det.

Men hur gör man då? Hur ska jag gå tillväga för att bygga min image, mitt personliga varumärke? Nu öppnar jag boken jag köpte till projektarbetet i skolan för första gången. Den handlar om personligt varumärke. Det är ju en process så det kommer ju att ta tid. Men det är ju lättare än någonsin att få ut sitt budskap.

Vad vill jag vara då? Hur ska jag marknadsföra mig själv. Jag ska ju vara expert på det här. Eller iallafall blivande expert. Stay tuned.

Vägar som leder framåt

2010-06-16T12:23:00.002+02:00

Den kom, den såg, den segrade. Kanske. Dagen D var iallafall här. Och nu är den över. Intervjun gick väl bra. Men det gjorde nog de andras med. Det är svårt att veta. Hur gick det egentligen? Egentligen? På riktigt liksom.

Hard to tell.

Det var ganska trevligt, men så var nog de andras med. Svårt att inte vara trevlig liksom? De tyckte att jag skrev bra. Jag kanske blir copywriter. Och någonstans inom mig så sa de det jag egentligen alltid har tänkt. Kanske. Jag har bara copywriters som "idoler", som människor jag ser upp till inom branschen. Jag kan liksom bara en (typ) AD vid namn. Men en hel jäkla massa copys. Och jag tycker att det är riktigt kul att skriva.

Och alla vägar som leder framåt är bra vägar.

Den som lever får se. Simple as that.

2010-06-15T08:32:00.001+02:00

Dagen d.

Ren kärlek

2010-06-12T21:36:00.003+02:00

Åh, jag älskar mat! Ännu mer älskar jag god mat! Och jag älskar att jag har blivit begåvad med att kunna framställa god mat! Så också idag. Wow! Jag skulle nog kunna tänka mig att vara kock, om jag inte började gråta varje gång jag skar lök.

Thaikyckling. Wow.

När jag lagar mat så följer jag väldigt sällan recept, speciellt inte när det handlar om thaikyckling. Jag tycker att man mer ska inspireras av recept än att följa dem slaviskt. Här kommer ändå receptet på thaikycklingen som jag slängde ihop ikväll.

Ni måste prova! Jag hade nudlar till, mest för att de har legat här sedan inflytten. Ris är godare och smakar mer. Jag skulle föreslå ris till.

Paprika
Kycklingfiléer
Schalottenlök
Mango chutney
Röd curry paste
Kokosmjölk
Vitlök
Ingefära
Bladkoriander (en av världens bästa kryddor)
Fisksås
och limesaft

Jag skulle ha stekt paprikan längre, gärna utan något fett så att den blir lite svart. Gott!

Kycklingfiléer, jag hade två. Skar dem i ganska små bitar, kanske så att de måste skäras en gång till när de väl äts. Salta, peppra och släng på lite sesamfrön, nästan som en panering. Och badda kycklingen med handen så att kryddorna och sesamfröna fastnar. Stek så att den får lite lagom färg. Finhackad lök. Stek den tillsammans med kycklingen.

När det ser gott ut. När det inte är torrt eller rosa, då är kycklingen klar.

Häll i kokosmjölk. Typ tre skedar mango chutney (efter smak!) Allt är efter smak när jag lagar mat. Man måste smaka på allt! Kryddor, buljongtärningar. Kyckling. Kokosmjölk. Allt helt enkelt. Just det. Jag hade i en buljongtärning med som passar kyckling. Och så hade jag typ två halva teskedar curry paste. Några skvätt fisksås (den behöver ni inte smaka på, den är inte god för sig själv). Lite mer lime. Jag hade i lite grädde för det fanns hemma.

Pressa i en vitlöksklyfta och krydda med ingefära och bladkoriander, för pluspoäng, använd färska kryddor.

Njut av ett mästervärk!

Bara så ni vet

2010-06-12T20:42:00.002+02:00

Och nu får ni hålla tummarna på tisdag halv tio istället!

Min intervju är flyttad. Lite drygt. Men, men vad ska jag göra?

Ibland vill jag förändra världen

2010-06-10T13:27:00.004+02:00

Det här med sjukskrivning har sina bra sidor också. Jag har all tid i världen att läsa alla intressanta ord i DN. Det är ganska kul. Efter två timmar av nyhetsintag känner jag mig alltid väldigt jag-vill-förändra-världen-för-det-är-så-mycket-som-är-fel.

Ibland så vill jag bli domare så att jag kan ge hemska människor hårdare straff för jag tycker att de förtjänar det. Lock 'em up an' throw awey th' kee'. Men lite så. Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land men ibland är vi alldeles för mesiga. Visst det känns lite overkill att låsa in människor i en livstid plus 150 år. Det är ju bara löjligt, men högre skadestånd kanske? Eller iallafall att det är lättare att bli dömd. Även om alla ska vara oskyldiga tills motsatsen bevisats. Åh, det är svårt.

Men ja, hårdare straff?

Andra gånger vill jag bli politiker. För att det är då man på riktigt kan påverka. Jag vill verkligen göra en förändring i samhället för jag tycker att det är mycket som inte är som det borde vara. Och jag blir sjukt irriterad på människor som är arbetslösa och inte gått ut gymnasiet. Jag vill inte betala för deras inkompetens och lathet. Jag skulle nog vilja göra gymnasiet obligatoriskt. Jag tror att det skulle lösa en del ungdomsarbetslöshet. Det var någon arbetsinstututverkaktigt som sa att de flesta unga som inte hade jobb hade inte gått ut gymnasiet. Det är säkert svårt att klara av gymnasiet för en del men individanpassa skolan. Piece of cake säger jag.

Andra gånger så vill jag låsa in frihetsmotståndare som Lars Ohly. Han är en hemsk människa. Det är helt otroligt och jag vill spy lite på tanken över att han kanske kan få plats i en svensk regering. Att vara emot fria val måste ju klassas som ett brott mot mänskligheten. Det här gör mig nästan mest irriterad för jag är så mycket individualist det går. Jag är för att jag ska få välja hur jag vill leva mitt liv. En politiker som vill kontrollera hur människor förs fram till altaret är inte en politiker som står för frihet. Han uttryckte att det var en synd att Vikkan valde själv hur hon ville skrida till Danne. Staten ska inte lägga sig i människors personliga val.

Lars Ohly är en skrämmande människa.

Och ibland funderar jag på hur det skulle gå att kombinera denna vilja med att förändra världen och min passion för kommunikation och reklam. Det är en svårt nöt att kläcka. Men det lär ju gå. Funderade lite kort om man i framtiden kunde ta tjänsteledigt för att bli politiker ett tag, men jag inser att jag nog skulle sakna "mitt" reklamjobb för mycket. Får lösa det på ett annat sätt.

Men nog om tråkigheter. Jag börjar se mindre läskig ut nu och det har nästan slutat att skava. Har inte ätit en enda smärtstillande tablett idag. Tjoho för mig! Men jag ska nog göra det för jag börjar få lite ont i huvudet nu. Attans.

Långt inlägg blev det igen. Åh, min Berghsintervju närmar sig. Jag börjar bli nervös.

Första och sista gången

2010-06-09T14:35:00.003+02:00

Det suger att vara sjukskriven. Första och sista gången. Typ.

Jag börjar må bättre nu. Det känns ganska bra. Inte lika skräckinjagande.

Vad ska jag göra då?

Jag tror jag har börjat att fundera på en ny hemsida. Kanske dax nu. Den har ju några månader på nacken. Och jag har tråkigt.

Men hur ska den se ut? Jag vet inte. Suck. Tänkte lite mindre typografi, mer bild. Något smart.

Sen så funderar jag hur mycket som helst på Berghsintervjun. Det är skrämmande. Åh. Jag vill. Det är ju nästan Anna Odell nästa om jag inte kommer in. Deppigt värre.

...

2010-06-06T10:26:00.001+02:00

Ensamheten gör ju mig knappast gladare.

Jag hatar att vara ensam. Hemska tanke.

Kidnappa mig så jag slipper?

Tristess gör mig bitter

2010-06-05T18:04:00.003+02:00

Det suger att må som jag ser ut. Astrist är det. Jag vill liksom inte riktigt vara halvt förlamad. Det är på sådana här dagar jag känner mig extra ensam.

Då är det härligt att man får det stöd man försöker be om. Eller inte. Men det är ju lättare att koncentrera sig på sig själv och inte orka förstå. Och jag är egentligen bara bitter. Och när jag inte får veta något, då känner jag mig ännu mer utanför. Det blir inte bättre av att må som jag ser ut heller. Men jag är egentligen bara bitter.

För vi kan ju låtsas att jag hade varit välkommen. Eller inte. Men det är nog bara för att jag är väldigt bitter just nu.

Och allt känns bara konstigt, inte på ett bra eller dåligt sätt. Tack för att ni bryr er. Eller inte. Nu ska jag ta min bitterhet och gömma mig under en filt eller något.

Njut av mig, det är inte ofta jag är så här vacker

2010-06-05T09:07:00.004+02:00

Åh, för första gången på den här bloggen tänkte jag visa en bild. Men läs texten först. Det blir nog ett av de längsta inläggen också. Mycket att berätta. Jag brukar inte göra det för att jag tycker att det är så drygt att föra över bilderna till datorn och så har jag nästan aldrig med mig kameran heller. Även om jag vill och borde det. Sen måste man förminska bilderna med. Det är också drygt.

Iallafall. Det blir inte riktigt samma sak i ord. Det blir inte riktigt lika förklarande. Därför kommer bilden. För ungefär ett dygn sedan skrev jag in mig på St Eriks Ögonsjukhus och ja, här är väl resultatet. Det var sjukt nervöst. Och jag vet inte hur många gånger jag tänkte, ska jag verkligen göra det här? Så läskigt var det. Fram tills i torsdags har det känts lugnt. Men efter det. Jag hoppades att jag skulle missa bussen. Istället kommer jag med en tidigare buss. Så kanske var det meant to be.

Sen fick jag vänta i en evighet. Verkligen. Det var nog det jobbigaste. Ibland så blev jag lugnare. Ibland inte. De hade en supersöt thailändsk sköterska. Inte söt som i snygg utan som i gullig. Omhändertagande. Perfekt för sitt jobb. Vid tio tiden rullade jag ut. Ja, jag har åkt säng! En halvtimme senare åkte jag in i operationssalen. Blev nedsövd. Och vaknade två timmar senare ungefär. Fick gå hem vid halv tre.

Jag ser ut som om någon har misshandlat mina ögon i två års tid. Jag känner mig lite så med, har aldrig knaprat så här mycket tabletter förut. Typ tio stycken på mindre än ett dygn. Jag lär vara lagom bedövad vid det här laget.

Samtidigt känner jag mig lite som en kändis för jag har inte orkat att dra upp någonstans, det är lätt bara för att jag ska slippa alla papparazzias. Jag lovar, nästan övertygad.

Yes mina vänner! Så vacker är jag idag. Jag sover mest. Det blir inte så mycket aktiviteter. Egentligen.

Fast, ja, egentligen skulle jag väl vilja fira. Kanske. För jag ska på intervju på Berghs. De ringde när jag låg under kniven. Jag kände vagt igen numret, för jag vill nog det här lite för mycket för mitt eget bästa.

Jag ringde upp. Receptionist. Bla bla bla. Har du sökt någon av våra diplomutbildningar? Jag. Ja, AD, reklam AD.

Kopplas vidare.

Studievägledare. (Tror jag) Jaa, men Rickard vi vill att du ska komma på intervju!
Jag. Skämtar du?
Hon. Nej, haha, skämtar inte!
Jag. Säkert?
Hon. Helt säkert.
Jag. YES, YES, YES.

Och så fortsatte det lite för skulle se när det passade med intervju. Bla bla bla.
Måndag den fjortonde juni, halv tio. Håll tummarna!

Då kan jag fira.

Hemskheter

2010-06-03T21:58:00.002+02:00

Nu blir det reklam! Det är ju inte en hemlighet att reklam är mitt framtida arbete. Men jag vill inte göra dålig reklam. Och DDB har misslyckats så fatalt att jag blir lite mörkrädd, vart tog all den där genialiteten som är så prisbelönt vägen?

Jag talar om försvarsmaktens nya filmer. Förlåt, men mer misslyckad satsning får man ju leta efter! Tråkigt, är det slutet på den korta DDB eran? Eller hämtar de sig?

Stay tuned...

En annan sak som jag tycker är hemskt med det svenska samhället. Alltså, verkligen fruktansvärt, att det inte finns ett vettigt rättssystem i vårt land. Vi var först med att skriva in vuxenmobbning som ett brott, men vi har inte dömt en enda på typ tjugo år. Vad är det för fel på oss? Rekommenderar att läsa DNs artikelserie om ämnet. Det är skandalöst, vad ska vi göra? Ibland borde jag bli diktator. Vilket fantastiskt samhälle vi skulle få då.

Snarare än snart

2010-06-03T19:28:00.002+02:00

Jag kan just nu inte riktigt förmå mig själv att börja skriva på min reflektion. Det går trögt. Eller trögt är bara förnamnet, det står helt stilla egentligen.

Rickard. Skärp dig, det är sista uppgiften! Sista.

Jag ska, snart. Snart är ett bra ord.

Stoppa pressarna!

2010-06-03T12:17:00.003+02:00

Okej. Nu är det officiellt.

Jag är psykiskt sjuk.

Jag inbillar mig att min telefon ringer.

Berghs gör mig schizofren.

Fast jag har hört att det är väldigt korta avstånd mellan psykiskt sjuka och kreativa genier. Så kanske är det bra.

Om svensk humors storheter

2010-06-02T00:32:00.003+02:00

Jag är ju en person som verkligen gillar att skratta. Så humor ligger mig ganska varmt om hjärtat. Ikväll har jag tittat på de två allra sista programmen av Roast på Berns. Jag har skrattat. Jag har ont i kinderna, så mycket har jag skrattat.

Jag har sett alla programmen av Roasten, var på plats på Berns när de roastade Johan Glans. Det är lite synd att det inte blir fler säsonger. Lite synd. Långt ifrån allt har varit bra. En del saker, en del skämt var så dåliga så att jag ville stänga av. Värdelöst. Det borde inte ha fått vara med. Egentligen. Men alla är inte perfekta.

Det herr Shyffert verkligen lyckades med var att få med många olika komiker, många som jag aldrig sett förut, många som jag aldrig vill se igen. Men också en hel del som är genuint bra. Shyffert är en fantastisk komiker. Helt outstanding och jag skulle också vilja vara så bra på mitt blivande jobb som han är på sitt. Han kan lyfta något som är förskräckligt till något fantastisk. Så bra vill jag också vara.

Andra fantastiska komiker är herr Glans, herr Betner, fru Larsson, herr Herngren även om han är bättre i solsidan tillsammans med herrarna Rheborg och Dorsin och Bornebusch och Skärringer. Det är också svensk humor på en nivå för sig. Jag missar säkert massa roliga människor nu, men unge herr Gustafsson, herr Wickström kan vara ganska rolig ibland med, när jag förstår hans ganska långsökte skämt. Kommer inte på fler just nu, förutom Petra Mede.

Jag vet att det är jättemånga som har svårt för Petra Mede men jag tycker att hon är fantastisk. Ibland fattar man inte alls, men när hon lyckas, det är ändå ganska ofta, då är det riktigt bra. Och så är hon riktigt snygg. Wow.

Det är ju lite synd att det är slut nu med Roasten men å andra sidan lär det ju komma något nytt som tar vid. Nytt är roligt. Iallafall tills det blir tråkigt. Shyffert är ju pengakåt som alla vet (iallafall de som sett på Roast på Berns) så det lär ju inte dröja länge innan han syns igen. Och tack för Sverige behöver det.

Ångest

2010-06-01T17:03:00.001+02:00

Berghs lär bli min död. Mitt slut, den här jävla ångesten jag får av att gå och vänta.

Jag vill bara ta saken i mina egna händer. Det är sämst att det är upp till någon annan just nu.

Åh, skjut mig. Tack.

Olikheterna

2010-05-31T11:12:00.003+02:00

Som tur är så är vi alla olika.

Jag personligen tycker att diska är supertråkigt. Och har inte så ont av att det står disk på diskbänken. Det är ju därför det heter diskbänk. Typ. Ibland så vill jag bara göra något som är mindre tråkigt. Som att inte göra något alls.

Fast när jag väl diskar måste jag torka allt som är gjort av glas. För jäklar vad äckligt det är med fläckar av vatten och fett. Det är en gammal yrkesskada. Det skulle jag aldrig ha sagt, hej åldersnoja.

Men glas ska vara genomskinliga, inte fläckiga. Det är ju tur att vi alla är olika.

Så tråkigt.

Gör mig rolig? Snälla! Får lite panik över mig själv.

Långt ifrån träffsäkert, sad but true

2010-05-30T20:47:00.002+02:00

Åh, jag vill skriva något riktigt bra. Något träffsäkert, något som inte försvinner.

Hur marknadsför man öl på ett innovativt sätt som aldrig har gjorts förut? Jag halvtittar på Parlamentet. Det är inte som det brukade vara. Svensk humor i uppförsbacke. Solsidan var det bästa som hänt på väldigt länge. Det var bra.

Jag har ont i mina axlar! Skrämmande stel är jag. Och imorgon ska jag ta rätt skor. Sen ska jag köpa nya skor nästa gång jag får lön. Nu är jag fattig. Jag vill inte vara fattig. Det är inte så roligt.

Vad gör det om hundra år?

2010-05-30T17:55:00.002+02:00

Nu har jag varit lite duktig faktiskt. Jag vet, det är ganska otroligt. Jag tror inte ens själv på det. Men jag har skrivit halva min reflektionsuppgift. Jag är ganska nöjd. Inte för att jag har läst igenom det igen, men mer nöjd för att jag har gjort det. Det lär ju vara värdelöst skrivit men jag får nog E iallafall så jag bryr mig inte.

Vad gör det om hundra år?

Jag solade lite idag med. Hey ya! Men det var mycket suspekt väder med alldeles för många små moln som bara ville vara i vägen hela tiden. That's no fun my friend.

Nästa vecka är det jobb på måndag, skola på tisdag, jobb på onsdag, narkosgrej och skriva klart reflektionen på torsdag och operation på fredag. Men vad ska jag göra nu?

Ut ur de dödliga kvinnornas dimma

2010-05-28T22:55:00.002+02:00

Efter tjugofem gånger fyrtiofem minuter utav Mad men kommer jag igen att bli människa. Tror jag. Kanske. Åh, det är en vacker serie, man går in i sextiotalet på riktigt. Vem vill inte leva med sex och alkohol som en del av vardagen? Och jag förstår kvinnorörelsen. Det kanske inte är helt rätt att tjejer bara ska vara sekreterare och inte tjäna lika mycket som killar.

But damn, jag vill med ha en sekreterare ibland. Och damn, kvinnor kunde iallafall vara kvinnor på sextiotalet. Åh, jag är svag för feminint på riktigt, femme fatale. Det där lilla extra som inte går att få i ett par jeans. Tyvärr, oavsett vad Coco Chanel tyckte. That's just beautiful.

Wow. Men vad ska jag göra nu?

Hemmaman = tjockisman !

2010-05-27T22:30:00.002+02:00

Åh, den är här. Tiden som är det allra bästa jag vet. Ljuset. Det liksom, slår allt. Det behöver inte vara varmare, men ljuset. Det liksom räcker. Fantastiskt är det. Och rullgardiner är väldigt bra för sömnen. Yes it is.

Åh, detta ljus!

Nu har jag spenderat två dagar hemma, jag är inte en hemmaman. No way! Inte en hemmamänniska heller. När jag är hemma så blir jag så sjukt sugen på allt. Jag kommer att bli tjock om jag är hemma fler dagar. Hej tre fjärdedelars kladdkaka. Det är inte okej. Tjock kommer att vara mitt andranamn. Åh, jag skulle ju bo i en park. Vem vill bo med mig? Jag kan bo i en park hela dygnet. Åh detta ljus.

Imorgon måste jag lämna huset. I have to!

Ljuset. Wow.

Hur gör djur?

2010-05-26T22:08:00.003+02:00

Ni måste ju älska mig nu när det blir så jäkla uppdaterat här hela tiden. Helt otroligt. Åh, jag har kommit att tänka på en sak. Vad händer om jag inte kommer in på Berghs? Då vill jag ju jobba på en byrå. Men hur får man in den där förbaskade foten, på riktigt?

Hur skapar man så mycket buzz om sig själv att det finns en människa som kan tänka, shit, honom vill jag anställa. Speciellt nu när man inte kan köpa de personernas domännamn och göra en hemsida där de står att de ska anställa mig. Det gjordes ju förra veckan. Måste ju iallafall gå några månader innan det känns okej.

Vad gör man för att få ett jobb egentligen? Hur skapar jag mig mitt jobb? Ska jag åka hem till personerna i fråga? Skicka ett vanligt brev? Eller något mer än ett brev? Ett mail känns ju lite passé. Hur gör djur? Hur ska jag göra?

Om jag var VD eller CD, hur skulle jag tänka då? Vad skulle få mig intresserad? Det tåls att funderas på. Helt klart. Jag tror, helt uppriktigt att om man vill ha ett arbete, så går det att få det. Det gäller ju bara att inte sunka ner sig i träsket eller att ge upp. Om jag vill så går allt.

Har för mycket tid

2010-05-25T22:02:00.003+02:00

Tjoho! Det här är mitt femtionde inlägg på den här bloggen. Jag har liksom all tid i världen nu. Jag har inga arbetsprover som tar all min vakna tid, min sovande tid också för den delen. Men börjar fundera på Future lions, mest för att det är kul. Annars är det bara väntan. Så då kan jag ju lika gärna skriva här.

Jag jobbar ju lite. Men inte så mycket just nu. Jag såg Fibes Oh Fibes idag efter jobbet. Det var lite kul. Fast mest kallt. Idag är det kallt as hell. Men det skulle bli bättre imorgon. Tänkte bo i en park resten av veckan.

Åh. Det är jobbigt. Jag vill inte vänta längre på att få gå på Berghs (få gå på, lite kul). Jag vill nu. Så vill jag flytta med. Börjar bli lite trött på att bo här. Not so much fun anymore. Innerstan, ja tack.

Oh oh, ohver and out.

Flotta sommarkvällar and I goes wannabeblondinbella

2010-05-25T11:55:00.003+02:00

Det har blivit väldigt mycket som jag ville berätta om just nu. Knepigt. Så det blir lite av en bloggstorm med alldeles för många inlägg på en lång gång (några dagar).

Jag har hittat ett par nya shorts! Det mina vänner, det är en bedrift. Efter att ha varit runt i halva Stockholm, iallafall den halvan av shoppingstockholm som är värd besväret. Okej, långt ifrån halva, men en mycket liten del. Och Tiger tyckte att man skulle svettas i sommar för att de hade bara ett par shorts. Gud vad jobbig jag låter nu, wannabeblondinbella. Stackare. Sluta läsa? Eller hoppa över det här stycket, nästa blir bättre! Fast, shorts är ju sommar, så vi kan ju låtsas att jag skriver alldeles för få ord om mina shorts och desto fler om sommar. Låtsas är bra. Iallafall. Jag hittade dem! De är blåa, kostade en smärre förmögenhet. Men det är okej, jag jobbar. Och nej, jag hittar ingen bild på dem. Men de är fina. Gå in i närmaste Filippa K butik och kika efter ett par blåa shorts, then you know.

Åh, nu kommer vi till den fina delen av det här inlägget. Det är sommar i luften. Det är nog det vackraste som finns. Jag luktar sol efter gårdagen. Det är nog den bästa lukten som finns. Svensk sommar. Och här kommer mitt sommarprojekt. Flotta sommarkvällar, det är inte klart än. Men det är flott.