de sa aldrig något till mig, sen sa vi aldrig något till henne och tillslut sa vi båda inget till honom. men egentligen var det alltid samma som aldrig sa något. och det var alltid samma som aldrig hörde något. som att de inte räknades lika mycket. som att de inte hade känslor. som att de inte ville. som att de inte var lika bra. de som aldrig hörde något.
ångesten gick i vågor. den var starkast hos henne. jag var ju så van. och han, han brydde sig inte, på riktigt. jag såg upp till honom för det. vi hörde aldrig något. inte förens efteråt då det hade varit så kul. det var alltid lika fantastiskt. bästa kvällen i hela livet. kvällen som vi inte hade hört om. men de såg rakt igenom oss. vi räknades aldrig. vi hörde aldrig något.
jag blev aldrig som honom, aldrig lika beundransvärd. ångesten fanns alltid kvar hos mig. men den gick i vågor. tillsammans satt tog vi halsbloss och spydde på människor, för människor är onda utan att reflektera över det. det var tur att vi hade varandra. vi blåste rökringar och skrattade.
nu har vi inte varandra längre och vågen har blivit en tsunami. den går inte att stå emot längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar