Att knarka

Jag vill knarka dig. Överlämna mig i ditt våld. Sätt handbojor på mig och bestäm. Kasta bort nyckeln så vi aldrig ser tillbaks igen. Låt mig hitta de outforskade delarna av varandra.

Jag vill knarka dig. Inhalera dig. Känna smaken du lämnar i min mun. Hur du sticker i mina lungor. River sönder dem. Gör mig svart och trasig inuti! Jag vill uppleva hur du gör mig beroende. I ditt våld vill jag bli en narkoman. I ditt våld finns det ingen återvändo. Och i ditt våld blir jag levande.

Jag vill knarka dig. Injicera dig i mina vener. Få blodet att pulsera i min kropp. Hur du får mig att tappa fattningen. Förvrider min verklighet. Gör mig beroende! Jag vill känna mig levande. Ge mig smärta. Ge mig bitmärken. Riv sönder mig inifrån och ut. Få mig att känna något.

Jag vill knarka dig. Svälja dig hel och aldrig se tillbaks. Jag vill försvinna in i dig och glömma bort att jag hur jag lever. Jag vill aldrig att vår natt ska ta slut. På samma sätt som du har gett mig något att leva för. Vill jag att du blir min död. Det sista jag gör i detta liv. Jag vill känna smaken av dig. Jag vill knarka dig.

Det där om att le oroliga leenden

Har tänkt skriva här ett tag nu. Men det har liksom inte riktigt blivit av. Dåligt, jag vet. Men skriver ju nu. Det är alltid något.

Äsch, jag vet inte. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Att jag ska le mer. Oroa mig mindre. Typ. Livsmål liksom. Jag vill bara skriva ned att jag tror det är bra att tänka så. Och så vill jag skriva massa mer. Typ att jag blir trött på människor som är väldigt svarta och vita. Att antingen är det så jävla vidrigt eller hur fett som helst.

Typ så är det. Så ligger landet just nu. Och just det. Jag vill bli bra på något med.

Det här med människor

Det här med människor man ser upp till. Människor man diggar.
Speciellt det här med att de människorna uppmärksammar en själv.

Det är ganska coolt. Det känns fint, en bra känsla.

Som när någon man har träffat två gånger säger hej på gatan. Som när någon man tycker är jätteduktig blir hänförd av ens ord. Som när någon man beundrar uppmärksammar något man har sagt. Kommer ihåg och har reflekterat över det.

Det är en bra känsla. Jag gillar den känslan.

Terapi

Det där med vem man är. Vad man säger och vad man inte säger. Vad man visar och inte visar. Det där med att inte visa ångesten. Det går fan inte bra nu, även om jag säger det. Jag vill ha valt ett enklare karriärval. Något lättare. Något som man kan bo kvar i samma stad. Något där man kan bli tjock på kuppen. Lat och ful med. Något där man slipper ångesten.

Något där man slipper utmaningen, deadlinesen och bekräftelsen. Något där man inte är lika mycket människa. Jag kunde ha valt något enklare. Men det är fan terapi att skriva för mig. Det är bearbetning av min vardag. Och det är ju ganska bra att jobba med det som får mig att må bättre. Fast allt runt omkring är så jävla jobbigt. Typ, jag-vill-dö-jobbigt.

Men man får väl ta det bra med det dåliga. Och jag måste börja gräva där jag står, det verkade iallafall vettigt. Det ska nog gå bra. Som sagt, med den början och den här avslutningen, terapi.

Det ska gå bra. That don't kill me, can only make me stronger. Och jag vet, det är för mycket Kanye citat nu. Men fuck it, det var en amazing konsert och jag har knappt lyssnat på något annat sedan i lördags.

Det där med att hatea

Jag får fortfarande rysningar efter i lördags. A M A Z I N G. Ska sluta tjata snart, jag lovar.

På senare tid har jag börjat "förstå" människor mer. Det kom nog samtidigt som jag erkände för mig själv att jag gillar att lyssna på människor. Kanske kommer det med åren. Eller så är det något jag har lärt mig på Berghs som först nu trillat dit.

I vilket fall som helst är det sjukt drygt. Det går inte att hatea någon längre. När busschauffören kör fel väg och man egentligen vill slå honom så tänker min hjärna istället "han kanske har bråkat med sin fru". Jag blir så trött på mig själv för att han ska ju ändå inte köra fel och halva min självbild går ut på att det är roligt att kommentera andra människor. Det går inte att vara elak när man förstår dem. Vem är jag längre?

Å andra sidan kanske det är klokt att förstå människor som man umgås med. Som man jobbar med och så vidare. Det är nog vettigt att inte vara elak. Kanske går det att kombinera på någon intressant nivå. Det har varit ett bra år. Jag skulle vilja träffa mig själv, hur jag var innan. Jag vill veta hur jag utvecklas, vad Berghs har gjort med mig. Vad att flytta hemifrån inneburit. Jag vill veta!

Anyway, let's have a toast for the douchebags.

En snabbis

Hej. Jag vet att det inte var igår. Som jag har lovat så många gånger, men jag har varit på Way out West. Allt är förlåtet. Kanye West levererade. På riktigt, på riktigt. Jag är glad och får rysningar när jag tittar på klippen eller hör låtarna. Också true story.

Men nu ska jag sova. För jag ska till skolan i morgon. Det är också fint!

Jag gillar att lyssna

Jag gillar att lyssna på människor. Eller på hur olika människor tänker och ser på världen. Jag tycker att det är galet intressant att lyssna på tankar. På hur mammor blir arga på bussen för att de inte får plats med sin förstora barnvagn. Och så försöker jag lista ut varför hon blir arg på den gamla tanten som inte kan gå lika bra som oss andra. Jag tänker att kanske är det för varmt, kanske är hon trött och kanske har hon bråkat med killen som sitter i den förstora vagnens pappa. Eller så tycker hon bara att hon har rätt till all plats. Jag vet inte. Och det är det som är så intressant.

Eller när jag säger att jag ska bli copywriter och människor uppfattar det som copyrighter. Alltså någon som har hand om rättigheter istället för att skriva. Och där någonstans blir jag samtidigt frustrerad över att jag måste förklara något som är så självklart men också glad. Glad över att jag måste förklara något som inte är självklart för någon annan. Och jag tänker, trots att vi alla är från Afrika, att vi är uppbyggda på samma sätt, med samma organ och samma livsnödvändiga behov, så är vi ändå olika. Och lika. Eller vi ser världen genom olika ögon, men ändå genom samma linser. Och det älskar jag, att en mogen apelsin kan vara mogen för dig, men inte för mig. Eller att bra väder för mig kan vara dåligt för dig. Hur vi ser på saker och ting, på våra liv. Att vissa saker är roliga och andra inte.

På hur en del människor gillar tjocka tjejer. Andra inte. På hur en del nöjer sig med jobbet på ICA för att de är accepterade där. För att de har vänner. För att de är nöjda. På hur andra liksom inte vet hur de ska bli nöjda. Kanske är vi rädda för acceptensen, kanske har vi inte en gemenskap som vi vågar lita på. Kanske är vi bara skapade av våra gener att aldrig bli nöjda. Det kanske är just vi med vår unika gensamling, som är de som för mänskligheten framåt. Det kanske var de som aldrig blev nöjda som vandrade ut ur Afrika?

Allt det där som skiljer oss åt gillar jag. Allt det som gör oss till individer. Och det är i skillnaderna som jag också tror att likheterna visar sig. För jag tror verkligen att vi är mycket likare varandra än vad kriget mot terrorismen, än vad SD och alla andra som säger vi och dem menar. Vi har, även om det var några år sedan, samma föräldrar. Vi är alla lika törstande efter gemenskap och acceptens. Även om den kanske yttrar sig på olika sätt.

Jag gillar att lyssna. Och kanske är det därför festen inte speciellt ofta kretsar runt mig. Men lyssna är något som intresserar mig och då är ändå ganska okej.