Det där med att hatea

Jag får fortfarande rysningar efter i lördags. A M A Z I N G. Ska sluta tjata snart, jag lovar.

På senare tid har jag börjat "förstå" människor mer. Det kom nog samtidigt som jag erkände för mig själv att jag gillar att lyssna på människor. Kanske kommer det med åren. Eller så är det något jag har lärt mig på Berghs som först nu trillat dit.

I vilket fall som helst är det sjukt drygt. Det går inte att hatea någon längre. När busschauffören kör fel väg och man egentligen vill slå honom så tänker min hjärna istället "han kanske har bråkat med sin fru". Jag blir så trött på mig själv för att han ska ju ändå inte köra fel och halva min självbild går ut på att det är roligt att kommentera andra människor. Det går inte att vara elak när man förstår dem. Vem är jag längre?

Å andra sidan kanske det är klokt att förstå människor som man umgås med. Som man jobbar med och så vidare. Det är nog vettigt att inte vara elak. Kanske går det att kombinera på någon intressant nivå. Det har varit ett bra år. Jag skulle vilja träffa mig själv, hur jag var innan. Jag vill veta hur jag utvecklas, vad Berghs har gjort med mig. Vad att flytta hemifrån inneburit. Jag vill veta!

Anyway, let's have a toast for the douchebags.