I tre månader har jag skyllt på att jag har haft ett jobb som tagit kål på mig fysiskt. Tagit alla mina krafter och egentligen inte lämnat något annat än ett skal vissa dagar. Nu har jag inte det där jobbet. Nu har jag ingen vettig ursäkt längre. Så jag tog faktiskt. Hör och häpna! Bussen till Friskis Skrapan och T R Ä N A D E. Jag är lite lätt imponerad av mig själv. Det var länge en enorm tvekan.
Ska jag? Ska jag inte?
Ni har listat ut det mina vänner. Jag tycker inte att det är det allra roligaste att träna. Speciellt när man kan sitta och dricka vin och champagne på Pontus by the sea och se Stockholms inlopp i skymningen. Det är vackert. Men nu har jag ju faktiskt då kommit iväg och jag blir alltid lika förvånad över att se människorna som tränar. Vem kommer på idén att träna i flip-flops. Vad är historien bakom det? Hur mycket måste man inte gilla sina flip-flops för att gå och träna i dem? Det blir jag nyfiken på.
En annan sak jag gillar med att träna är att det är en fantastisk plats att fundera på. Dra slutsatser och tänka. Det är liksom lite ostört mitt bland alla. Det är vackert. Oftast när jag tränar så är jag väldigt ineffektiv. Och jag tröttnar liksom lite, lite för fort egentligen. Men å andra sidan har jag inga ambitioner om att se ut som en kylskåpslyftare. Det är inte min grej. Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Så länge jag stannar här är det okej. Då kan jag med att inte vara så effektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar