Min melankoli sprider sig över lägenheten och diskberget som jag inte har diskat mest för att jag är själv. Ensam. Vem bryr sig då? Min melankoli passar så bra ihop med vädret så det kanske inte är så konstigt att det blev regn på riktigt igår för första gången på hur många veckor som helst. Det liksom stämde in.
Dessa helger av vi och inte jag gör alltid så här med min sinnesstämning. Vi är... Vi gör... Vi känner... Inte du, det här gäller bara oss och utanförskapet blir uppritat som en röd, tjock och tydlig linje. Det är en djup avgrund mellan mig och vi. Och det där kletiga vi gör mig lite illamående av avundsjuka eller svartsjuka. Kalla det vad du vill. Det är sånna här helger min lyckliga fasad rasar samman. När jag inte har ett eget kletigt vi.
Men det är väl så här vi är konstruerade för att känna oss trygga måste vi leva i ett kletigt vi. Om man inte gjorde det kunde man ju inte jaga, äta och för att till slut gå under. Årtusenden av mänsklig konstruktion visar sig aldrig så tydligt som i det avseendet. Det är vara med eller stå utanför. Om man inte kan vara med, om ingen tar kontakt då lever man i en sorts tomhet. I en bubbla för att minska betydelsen av att inte få förfrågan om hur det är.
Men nu ska jag sluta med det här. Ska hoppa in i min bubbla och inte känna något mer. På en armlängds avstånd ska jag stångas med det kletiga. Bekämpa det som jag inte tillhör för att inte bryta ihop och ramla ihop till en liten hög. Och tiden får bli min vän för jag tror på lyckliga slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar